av Karin Suzurugi
Långt ute på landet bland bergen ligger den lilla byn Hinamizawa. Bakom en idyllisk småstadskuliss gömmer sig hemligheter om brutala mord, hemliga sekter och hämndlystna gudomar beredda att sluka den oaktsamma vid första bästa tillfälle.
Började allt när det nästan byggdes en kraftverksdamm som riskerade dränka hela byn? Eller var det långt tidigare, i en nästan bortglömd forntid då byn var känd som en hemvist för
oni? Kanske är det skyddsguden Oyashiros förbannelse som återigen kräver blodsoffer från de som velat förstöra hans by.
Vad som än är orsaken, så vilar något mörkt över denna trivsamma plats. Nyinflyttande Keiichi Maebara och hans kompisar får fullt upp med att försöka hindra ödets tärningar från att om och om igen falla så att resultatet blir en blodstänkt tragedi för alla i byn. Men när Keiichi inte ens kan lita på sina vänner, vem ska ha vända sig till? Kan han, för den delen, lita på sig själv?
Kul att veta
När det är dags för den lokala festivalen Watanagashi, Den flytande bomullens festival, ställs händelserna i berättelsen på sin spets. Byns tradition med att låta bomullstussar flyta nedför floden är påhittad, men liknande ceremonier där små papperslanternor i släpps iväg, finns i både Kina och Japan. Dessa hålls oftast i samband med Obon-festivalen, Japans motsvarighet till Alla Helgons Dag.
Omdöme
Denna manga är en av flera baserad på den japanska indiespelserien ”Higurashi naku koro ni”. Spelen gav också upphov till en (mycket bra) anime och en rad andra sidoprodukter.
Karin Suzurugis version är den enda jag läst hittills och den är tyvärr föga imponerande. Allting är dugligt tecknat, men inte mycket mer. Hon lyckas inte få fram den tryckande oroskänslan av att något fruktansvärt kanske lurar inuti ens nära och kära. Eftersom det för mig är halva poängen med Higurashi-berättelsen, känns det som en stor miss.
Persongalleriet presenteras inte på ett särskilt spännande sätt, författaren lyckas t.ex. inte bra med att få huvudpersonen Keiichi att framstå som så himla sympatisk. De många plumpa skämten om bl.a. bröst dominerar också de lättsammare delarna av berättelser, vilket förtar en del av tjusningen i figurernas starka vänskapsband.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men som i många andra skräckmanga slår det fel och den rätta stämningen vill inte infinna sig. Det gör att Higurashi When they cry passar bäst till den som redan är bekanta med konceptet i någon form och absolut vill ha mer.
Även de som är nyfikna på manga med ”patetiskt gulliga” figurer, känt som
moé kan vilja undersöka denna serie. Det bör dock uppmärksammas att Higurashi When they cry är mycket våldsam och inte alls lämplig för barn, vill man bara ha söta saker ska man läsa något annat.
Länkar
Japans turistbyrås webbplats, ett bra ställe att börja på för den som vill veta mer om japanska festivaler
