av Ryo Fujisaki
Kina har fallit i händerna på den ondskefulla Dakki och hennes systrar. Med sina gudomliga krafter och sitt utseende har hon snärjt kejsaren, och styr nu landet efter sitt eget illvilliga huvud.
Hennes eget släkte, så kallade Sennin, ser henne från himlen och beslutar sig för att handla innan det är för sent. De skickar den unge Doshin (lärling som tränar till att uppnå Sennin-rang) Taikobo för att sätta stopp för Dakki och hennes hantlangare.
Givetvis uppstår problem. Trots hjälp på vägen och en del latent potential, är Taikobo inget annat än en amatör. Blir han inte duktigare, och det snabbt, lär tillfångatagandet av 365 Sennin antagligen ta resten av hans liv. Om de inte hinner ha ihjäl honom först förstås.
Hoshin Engi är en manga med de klassiska shounen-elementen: en ung man som kämpar för att bli starkare, nå sina mål, besegra sina fiender och på ett eller annat sätt ”rädda världen” (eller åtminstone sin direkta omgivning eller sitt kärleksintresse). I en del fall lyckas en klassisk shounen, genom sitt intressanta persongalleri eller sin okonventionella berättelse, fånga mitt intresse. Hoshin Engi saknar tyvärr nästan allt som jag finner lockande. Personerna känns platta, dialogen tråkig, och illustrationerna tilltalar mig inte. Dakki känns bara löjlig då hon citerar Marie Antoinette och föreslår att de som svälter ska äta kakor. Och jag kan inte sluta tänka på hur hennes kläder ser ut som en billig kopia av en
NGE plug suit.
Hoshin Engi avslutades efter inte mindre än 23 volymer, och även en anime på 26 avsnitt (under namnet Soul Hunter i USA) har gjorts. Uppenbarligen har den haft publik som uppskattat den. Själv tycker jag mest att Hoshin Engi rider mangavågen, i hopp om att shounen-serier som
Naruto ska ha banat en tillräckligt bred väg för att den också ska få lite uppmärksamhet här i väst. Vilket kan förklara varför den inte översatts tidigare, då den varit färdigskriven i sju år. Jag kan självklart inte veta om Hoshin Engi blir bättre eller sämre med tiden, men jag vet att jag är för ointresserad för att ta reda på det.
Historien i sig är dock inte alltför illa, vilket kan bero på att den baserats på över 500år gamla kinesiska klassikern ”
Fengshen Yanyi”. Det om något lär ju vara ett lyft för Fujisakis annars torra manga. VIZ har även tagit med ett par tabeller där man belyser termer som dykt upp i mangan, vilket alltid är positivt enligt mig.
