av
Motoro Mase
I en nära framtid införs ett system I Japan där en av tusen barn injiceras med giftkapslar, slumpmässigt utvalt. Dessa giftkapslar kommer sedan att spricka vid en slumpmässigt utvald tid och döda sin bärare, någon gång mellan 18 och 24 års ålder. Systemet kan tyckas drakoniskt, men motiveras från myndigheternas håll med att människor fås att uppskatta sina liv mer. Som en sista vänlighet till denna en-på-tusen, informeras de 24 timmar innan kapseln briserar. Huvudpersonen, Fujimoto, är en ung man som nyss fått anställning på myndigheten som delar ut dessa informationsbrev, dödspappren: Ikigamis.
Ikigami – The Ultimate Limit är en serie riktad till vuxna män, vilket är förhållandevis vanligt i Japan men inte särskilt väl representerat bland de serier som exporteras till väst. I somliga avseenden märks det direkt. Teckningarna är välgjorda, bakgrunderna genomarbetade och sitter väl ihop med seriefigurerna. Stilen är lyckad för ändamålet; här finns ingen glättig action och färgglada frisyrer. Vad som finns är två förhållandevis finstämda berättelser om två unga män och de olika saker de väljer att göra av sitt sista dygn i livet, och en ramhandling om Fujimotos betänkligheter kring det moraliska i ikigami-systemet.
Berättelserna skulle kunna publiceras som två (huvudsakligen) fristående serienoveller. Bara Fujimoto som den tveksamme budbäraren är nämligen gemensamt för de båda historierna. Den första berättelsen lyfter aldrig riktigt; läsaren förs genom en serie förutsägbarheter när vi följer en ung man som hämnas på sina mobbare från gymnasiet. Föga överraskande levereras den med en sensmoral.
Den andra berättelsen är betydligt mer intressant. Den unge mannen som dör här har lämnat duon han hade med sin vän för att hitta ära och berömmelse på ett etablerat skivbolag. Denna berättelse är mindre enahanda och karaktäriseringen är bättre. Den lyckas avrunda med en riktigt rörande liten utsvävning om vänskap.
Seriens stora boja är ramhandlingen. Fujimotos tvivel om det rättvisa i systemet är påfrestande moraliserande, och ett ständigt upprepande av premissen tar tid och uppmärksamhet från det som är relevant för berättelserna. Vore det inte för dessa onödigt sega segment skulle den här serien utan tvekan fått ett högre betyg.
