Av
Touya Tobina
Jiu Jiu är en serie som blandar komedi med mörkare undertoner om ensamhet och behovet av vänskap. Berättelsen kretsar kring en ung tjej som inte vill bli sårad och därför vägrar släppa in folk på djupet, något som hennes följeslagare, halvdemonerna Night och Snow, har svårt att förstå sig på. Serien lever inte riktigt upp till sin potential, men visar att Touya Tobina är ett namn att lägga på minnet inför framtiden.
Takamichis släkt är jägare, men de jagar inte vad som helst; demoner och övernaturliga väsen är deras villebråd. Som barn blev Takamichi utfryst av resten av släkten, vilket bara blev värre när hennes bror gav sitt liv för att beskydda henne. För att hon inte skulle behöva känna sig ensam gav hennes far henne två halvdemoner, som är till hälften människor, till hälften hundar. Men Takamichi har bestämt sig för att aldrig mer älska någon. Kommer hon att kunna hålla det löftet medan hon uppfostrar två kärlekstörstande hundpojkar?
Kul att veta
Jiu Jiu blev 5 volymer lång i Japan och gick i mangaantologin The Hana to Yume (komplementstidning till den vanliga Hana to Yume-tidningen) på förlaget Hakusensha. I skrivande stund gavs sista kapitlet just ut i Japan.
Omdöme
Jag vill gärna tycka om Jiu Jiu, för serien och dess figurer har potential, men serien håller inte riktigt den balans som dess författare tycks eftersträva. Serien pendlar från mörk och cynisk till smörig och känslomässig med alldeles för lite tyngd i dessa skiften. Det finns dock många fina scener i berättelsen, där Takamichis behov av att hålla folk på avstånd gradvis nöts ner, mycket tack vare hennes följeslagare.
En av de märkligare och, i min mening, malplacerade aspekterna av serien är de lätt erotiska inslagen som sker mellan Takamichi och hennes hundar. Hundpojkarna Snow och Night gossar gärna med sin matte som hundar gör, även om de befinner sig i människoform och inte har en tråd på kroppen. Takamichi vaknar ofta med en "hund" sittandes ovanpå henne, vilket brukar sluta med att hundpojken i fråga får en knytnäve i ansiktet. Det görs aldrig någon större affär av detta under denna inledningsvolym, men det är svårt att inte reagera på det som läsare. Manga som leker med tanken på hundar i människoform är inte unikt, men det är ett lite udda koncept som kanske inte riktigt passar alla läsare.
Serien har ett starkt inledningskapitel, som hintar om Takamichis släkt och deras mörka historia som demonjägare, men detta utforskas tyvärr inte i någon större utsträckning efter att det väl etablerats. Förhoppningsvis expanderar Tobina på den biten av berättelsen i kommande delar av serien, men personligen blev jag besviken då mangan helt struntade i den potential som fanns i ramberättelsen. Istället började serien gradvis koncentrera sig allt mer på Takamichi och hennes hundars känslor och gradvis växande attraktion till varandra.
Tobinas teckningarna är både snygga och hafsiga på samma gång. Hon har en skön stil som sticker ut och när hon verkligen lägger tid på scenerna blir de ruskigt snygga, med en rasteringsteknik som påminner om Fruitsbasket när den är som bäst. Det märks visserligen att hon inte har befunnit sig i branschen mer än några år hittills, men jag tror att hon har potential att bli riktigt vass i framtiden. Om hon även får till lite bättre balans i berättelserna kan hon mycket väl bli nästa stora namn från Hakusensha. Jiu Jiu är ett bra försök, men jag tror att Tobina har mer att ge i kommande verk.
Gillar man Jiu Jiu kommer man sannolikt även att uppskatta serier som
Betrayal Knows My Name,
Kamisama Kiss,
Cat Paradise och
Vampire Knight. Även serier som
Fruitsbasket och
Chikyu Misaki rekommenderas, men eftersom dessa serien är ur tryck hittar man dem nog enklast på biblioteket. Gillar man demoner och vill ha mer av dem än man får i Jiu Jiu rekommenderar jag med varm hand
Natsume’s Book of Friends.
