Kare Kano: His and Her Circumstances (manga)

av Masami Tsuda

Skollivet är inte lätt, inte ens när man är populär och har bra betyg. Och i synnerhet inte när kärlek är inblandad.

Yukino Miyazawa är bäst. Hon har högst betyg, är ordningsam, vacker och brukar till och med smygträna inför gymnastiken i skolan för att kunna vara bäst även där. Allt det här gör hon för att få bekräftelse, för att vara populär och i händelsernas centrum. Och det går bra ända till den dagen då den nya pojken Soichiro Arima kommer till skolan. Han är nämligen om möjligt ännu mer perfekt än vad Miyazawa är. Och för hennes del förvandlas livet plötsligt till en svartsjuk kamp för att sätta honom på plats och visa att hon minsann är bäst. Att hon sakta börjar inse att hon har känslor för Arima gör dock saker och ting så mycket besvärligare.

Masami Tsuda – skaparen av Kare kano: His and her circumstances – verkar vara en lite rörig person. Rörig är nämligen precis vad den här mangan är. Den byter teckningsstil lite då och då och har dessutom små märkliga spalter insprängda in marginalen med jämna mellanrum. I dessa små kolumner sitter Tsuda själv och filosoferar om till synes helt irrelevanta saker, som att hon arbetar väldigt långsamt, eller exakt varför hon tycker att opera är bra skit. (Tydligen har det någonting att göra med att While floating high above är hennes favoritlåt i hela vida världen…) Eftersom bildspråket vandrar från glitterromantiskt till barnklotterminimalistiskt är det svårt att ge något exakt betyg på det. Överlag känns det dock drägligt men knappast fantastiskt.
Berättelsen i sig är ganska söt men består till rätt stor del av att Miyazawa sitter och brottas med sina egna nojor och egenheter, vilket det i sig inte är något större fel med. Dock får man även med en liten bonusberättelse vid namn The tiger and the chamelon: A promise for one week i slutet av boken. Vilken återigen har ett starkt fokus på en skoltjejs hjärnspöken. Vid det här laget är man rätt trött på att höra monologer som mest går ut på att någon upprepar ”Jag är så konstig!” om och om igen. När Kare kano når punkten där man börjar lära sig mer om vem Soichiro Arima verkligen är blir den intressant. Merparten av boken består dock av relativt harmlösa transportsträckor. Kräver helt klart att man har en förkärlek för kvinnlig tonårsångest i skolmiljö.