Handling:
Historien börjar med att huvudpersonen transporteras till en annan värld, får ett harem av vackra unga män i sin tjänst, en passionerad fästman samt en profetia att uppfylla.
Nej, det är inte
Fushigi Yuugi i repris. Huvudrollen innehas för det första av en snäll, naiv och vanligt japansk skolpojke, och för det andra blir han transporterad till Shin Makoku (Nya Demonlandet) genom att bli nedspolad i toaletten av ett gäng mobbare. Han får sedan veta att han är den återfödde demonkungen, och har ärvt hans krafter.
Kul att veta:
Kyo Kara Maoh! är baserad på en bok, men finns även som manga och radiodrama (på japanska). Den blev så populär att speciella evenemang anordnades, där musikaler har uppfördes.
Huvudpersonen, Shibuya Yuuri, är namngiven efter månaden juli, men det går inte att komma närmare än Yuuri med japanska skrivtecken.
Omdöme:
De parodiska inslagen är i början många och träffande. Parallellerna mellan Yuuri och Miaka från Fushigi Yuugi är extra roliga; de är båda snälla intill dumhet och inte värst intelligenta.
skillnaden i att vara en återfödd prästinna och en återfödd demonkung blir dock uppenbar då Yuuris följeslagares främsta uppgift blir att hålla hans rättmätiga vrede över orättvisor i schack. Om inte annat gör hans hejdlösa sätt att utmäta Rättvisa med stort R animen sevärd!
Det drivs också en hel del med fantasyklichéer. Det finns ett magiskt svärd som blir till mer bekymmer än hjälp och en drake som måste besegras men istället blir fäst vid Yuuri och får namnet Pochi (vilket är som att döpa en hund till Fido). Dessutom måste ju kungen bära den traditionella klädedräkten: den vanliga japanska skoluniformen och stringkalsonger.
Parodin får dock mindre utrymme ju längre fram i serien man kommer, det blir istället en generisk fantasykomedi.
Karaktärsutvecklingen avstannar nästan helt (med vissa förvånansvärt välgjorda undantag), vilket är synd efter den starka inledningen och introduktionen av en så varierad ensemble. Mycket känns outforskat; saker som betonats i skämt får ingen förklaring i allvarliga sammanhang. Yuuris tankar och känslor är ofta ett mysterium trots att han är huvudpersonen, och det bidrar till känslan av att animen är full av lösa trådar.
För de som hoppats på romantik mellan Yuuri och någon av alla de personer som genom seriens gång uppvisar mer eller mindre platoniska känslor för den alltid lika charmant omedvetne Yuuri, är resultatet ännu torftigare. Romantiken reduceras till ett ytligt skämt. Tråkigt, för här fanns chansen att göra något originellt i shonen-ai-genren.
