Lapis Lazuli Crown (manga)

Av Natsuna Kawase

Miel Violette har ett stort problem: i en släkt full av magiker, kan hon själv inte hosta upp trolldom nog att slå ner en fluga från väggen. Inte nog med att hennes systrar mobbar henne för det, hur skall hon dessutom kunna vinna sin tilltänktas hjärta med så ynkliga magiska förmågor? Särskilt när hennes drömprins också visar sig vara rikets kronprins...

Omdöme
Lapis Lazuli Crown är en shoujo gjord efter konstens alla regler, och som sådan är den otroligt slätstruken och intetsägande. Den är inte så illa gjord att det är upprörande, men heller inte anmärkningsvärd på något annat sätt. Linjeföringen är duglig, men den lider av shoujoestetikens nackdelar: alltför likartad karaktärsdesign och bakgrunder som är med mest som en pliktskyldig eftertanke. Det gör att man som läsare ibland försätts i ett berättartekniskt limbo – var händer det här? Vilken glittrande kille eller tjej är det vi ser just nu? Varför har huvudpersonen bara två ansiktsuttryck, komiskt ilsken och romantiskt överväldigad? Spelas hon av Orlando Bloom? Information om figurerna pytsas ut i små inforutor i marginalen med ojämna intervaller, vilket ger ett intryck av att författarinnan vill knuffa oss framåt i "intrigen", utan att själv behöva gå igenom omaket att etablera sina seriefigurer och deras relationer till varandra. "Intrig" är för övrigt en förskönande omskrivning; Lapis Lazuli Crown kan i bästa fall beskrivas som slice-of-life, och i värsta fall som ett handlingsmässigt ödelandskap.

Serien är inte helt utan förtjänster. En del av figurerna porträtteras med värme, engagemang och humor, och det är en festlig detalj att huvudpersonen kompenserar för sin taskiga trollkonst med en övermänsklig fysisk styrka. Men trots dessa ljuspunkter domineras helhetsintrycket av en enda sak: Natsuna Kawase har väldigt roligt när hon gör sin serie. Men den är inte anpassad för att läsas av någon annan än henne.