Ett luftäventyr med pirater, storhetsvansinniga agenter, en flygande ö och många hemligheter, i Studio Ghiblis officiellt första produktion från 1986. Underhållande, gripande, fruktansvärt vacker om än något utdragen, och ett måste för alla åldrar.
Sheeta bär sin släkts åldrade hemlighet runt halsen. När hon lyckas undkomma både sina tillfångatagare och luftpiraterna som jagat dem, gör hon därför allt för att hålla sin bakgrund hemlig. Till hennes hjälp kommer den unge gruvarbetaren Pazu, som drömmer om att en dag finna den flygande ön Laputa.
Kul att veta:
Laputa: Castle in the Sky vann Anime Grand Prix i kategorin bästa animerade film i 1986, och 2007 blev den framröstad som den tredje bästa animerade filmen genom tiderna av japanska utbildningsministeriet.
Den tidigare engelskspråkiga dubbningen fick ett utökat manus och omgjort soundtrack, vilket många tittare klagat över. Senare versioner har varit mer lika originalet, men det engelska textspåret följde länge och förvirrande nog den utökade dubbningen. Bland de engelska röstskådisarna finner vi Anna Paquin (Sookie från True Blood) som Sheeta och Mark Hamill (Luke Skywalker) som Muska (den svenska versionen,
Slottet i himlen, har en översättning som följer den japanska originaldialogen närmare, och har även en mycket bättre textning reds. anm.).
Omdöme:
I sin helhet är Laputa en orgie av flygmaskiner, och ett ode till flygandet. Men en sådan kärlek och respekt har man tecknat fram allt från flygande piratskepp till svävande öar, och det är lätt att förvilla sig i detaljerna. Karaktärerna är levande och engagerade, och allt från den barnsliga förtjusningen med att flyga fritt, till människans förvridna makthunger lyfts fram. Själv tycker jag att det är den envise Pazu och den orädda pirattanten Dola som lyser klarast denna gång, även om Muska är en suveränt iskall skurk.
För mig är det alltid hjärtvärmande att se en Miyazaki-film. Den vackra stilistiken, den eviga lekfullheten och den finstämda dramatiken, så väl accentuerat av Joe Hisaishis musikspår, fångar mig med nästan löjlig lätthet. Som oftast skildras även en kamp: mellan människa och natur, egna drömmar och andras förväntningar, den nya tekniken och gamla traditionerna. Här är kampen mot människans sämre natur central. Girighet och utstuderat våld står i skarp kontrast mot den generösa vänskapen som finns i exempelvis Pazus lilla gruvstad.
Laputas enda brist är att filmen är för lång. Trots att allt känns så genomtänkt, och att det alltid händer något, lyckas filmens första halva kännas något seg. I det stora hela är det dock inget problem, och filmen är verkligen något extra. Allra bäst tyckte jag om skildringarna av själva Laputa och all dess bortglömda grönska. Det var som ett stycke lummig fridfullhet, förevigat i tid och rum.
