av Sooyeon Won
Dai är ledare för ungdomsgänget Furies, ett av de mest fruktade och våldsamma gängen i Neo-Seoul. Jaehee är en ung, välartad kille med flickvän, bra betyg och vänner. De skulle troligtvis aldrig ha mötts, om inte Dai attackerat en ung flicka, samtidigt som Jaehee passerade.
Jaehee räddar flickan och drar på sig Dais vrede, samt, till sin stora förvåning, även hans passionerade kärlek. Men Dai är lika fylld av våldsamhet och sadism som han är vacker, och deras kärlekshistoria är en ständig balansgång. Lyckan kan slå över till bottenlös svärta på blott ett ögonblick, precis som staden de lever i.
Let Dai, som är skriven av samma mangatecknare som ligger bakom shoujomanwhan
Full House, är verkligen raka motsatsen till de flesta serier med shonen-ai/yaoi-tema som finns utgivna på engelska.
Jag anser mig själv vara en ganska luttrad serieläsare, men jag måste erkänna att jag nästan tappade andan vid ett par tillfällen över handlingens tvära svängar. Serien pendlar mellan två extrema lägen; på den ena sidan finner läsaren ömhet, vänskap och närhet, men på den andra finner vi extremt gängvåld, våldtäkter och vilsna ungdomar i en hård miljö. Blandningen av ömhet och total känslokallhet är otroligt fascinerande.
Efter att ha läst flertalet serier med shonen-ai/yaoi-tema under min tid som mangaläsare, känner jag att jag har svårt att känna någon direkt entusiasm över nyare serier inom genren. Det är ofta samma gamla visa, samma gamla dammiga romans, som dammas av och ges ut, om och om igen. Men inte i Let Dai!
Kanske beror detta på att serien är skriven i Korea, där man inte får rita grafiska sexscener i serietidningarna. Jag är övertygad om att detta är nyckeln till att just Let Dai har satsat hårt på att bygga upp en intressant historia som bakgrund till romansen. Men framförallt lyckas serien med vad 99,9% av alla yaoi-serier misslyckas fatalt med: Den bygger upp en spänning mellan huvudpersonerna, som inte grundar sig enbart på sex och fulsvettiga scener i sängkammaren. Som läsare blir jag istället fascinerad av varför just de här två, så fullständigt annorlunda, unga pojkarna dras emotionellt till varandra.
Det som gör serien bra är även det som gör den svår att läsa. Våldet i serien drabbar inte bara huvudpersonen (en kille), utan även flickorna. Har man svårt att läsa om sådant bör man undvika serien. Jag hoppas att dessa svarta scener inte bara har skrivits för att få saker och ting att komma i rullning berättelsemässigt. Har man med så här pass svåra berättargrepp förväntar jag mig att det hanteras rätt i kommande volymer. Om detta inte sker, kanske betyget för den här första volymen försämras i efterhand, men än så länge har jag förtroende för att tecknaren kommer att bjuda mig på en realistisk och välskriven berättelse.
Det här är första gången på åratal som jag känner mig manad att genast läsa fortsättningen i en shonenai-manga, som är mer än 1 volym lång. Jag hoppas att serien fortsätter att vara en lika hård spark i magen även i följande volymer! Med risk för att låta som en hopplös romantiker, hoppas jag att det inte helt går åt skogen för dem, åtminstone inte hela tiden ...