Limit (manga)

Av Keiko Suenobu

Keiko Suenobu återvänder efter långköraren Life med en ny serie som återigen använder klassrumshierarkin som ett instrument för att utforska psyket hos unga tjejer. Den här gången förläggs berättelsen i en Flugornas herre-liknande miljö. Vem blir ledare när en skolklass hamnar i en helt ny situation och miljö? Vem klarar inte pressen? Vem överlever? Limit visar stor potential med en stark öppningsvolym, dock inte utan vissa problematiska inslag.

Skolan – himlen för vissa, helvetet för andra, ett ställe där man inte vill sticka ut utan bara följer med strömmen för vissa. Limit följer en av dessa "simmare", tonårstjejen Konno som gör sitt bästa för att passa in och inte sticka ut, även om detta ibland även innefattar att såra andra. Men när skolmiljöerna byts mot otillgänglig vildmark finner hon att spelets regler plötsligt har ändrats och att många av hennes metoder för att skydda sig själv har kommit tillbaka för att bita henne i ändan. Kan hon överleva i en ny social hierarki? Kan hennes klasskamrater?

Kul att veta
Limit blev i Japan 6 volymer lång och avslutades i slutet av 2011. Keiko Suenobus förra serie Life blev 20 volymer och låg även till grund för en TV-serie.

Omdöme
Keiko Suenobus förra serie Life, hennes första följetång, gjorde succé med dunder och brak i Japan och även utanför landets gränser. Den följde en ung tjej som kämpade mot depression, självskadebeteende och grov mobbing, för att efterhand vidga vyerna och göra upp med hela det japanska skolsystemets oförmåga att stoppa gymnasieelevers metodiska sätt att plåga varandra och belyste hur lärarnas beteende både möjliggjorde och underblåste elevernas beteende.

Life var en mycket viktig serie, både för japanska läsare och oss utanför Japan, eftersom den vågade ta upp ämnen som sällan diskuteras. Maktstrukturen i klassrummet som används för att förtrycka de som inte passar in är en het potatis i alla diskussioner om skolan och läraryrkets ansvar.

Frågan jag ställde mig när jag först såg att Suenobu hade påbörjat en ny serie var hur en mangatecknare som riktat in sig på serier om mobbing kan gå vidare efter en serie som i princip diskuterat alla aspekter om hur en mobbad flicka kan resa sig upp och bygga ett nytt liv ovanpå spillrorna av det gamla? Svaret kom redan några sidor in i Limit: Genom att berätta genom en mobbares perspektiv.

Det kan tyckas lite problematiskt att låta mobbaren stå för berättandet, men riktigt så enkelt avfärdat är det inte. Konno har tidigare utsatts för mobbing och det är tydligt redan i första kapitlet att hon har skrämts så av upplevelsen att hon gör allt hon kan för att inte sticka ut eller riskera att dra på sig liknande trakasserier igen. Därför har hon på gymnasiet identifierat den populäraste tjejen i klassen och sett till att bli vän med henne. Konno är en ja-sägande lakej som gör precis vad som förväntas av henne i alla situationer. Innerst inne tycks hon inte må bra, men hon spelar sin roll så väl att det ibland till och med är hon själv som blir skyldig till att dra igång trakasserierna.

Den mobbade blir mobbare, precis som fallet ofta är i verkligheten. Så enkelt och ändå så väl beskrivet av Keiko Suenobu.

Att se Konnos gradvisa insikt i hur lite hennes ställning i klassen betyder när hon väl hamnar utanför dess sammanhang är fascinerande. Vi som läser vet att Konno egentligen inte är en dålig person, men hennes förtryckta klasskamrater har inte samma åsikt om henne. Hur hon kommer klara sig i fortsättningen kommer sannolikt att hänga på att hon hittar tillbaka till vem hon var en gång i tiden, innan hon blev en del av det coola gänget.

Keiko Suenobu är en av mina favoritserieskapare, men jag är den första att erkänna att hon är problematisk. Det första och största problemet är hennes tendens att måla upp antagonisterna i serien som ondskefulla monster, vilket även reflekteras i hur hon tecknar dem. Ingen kan se så ond ut som den som har makt över andra. Kanske ska detta tolkas som att vi ser figuren i fråga ur huvudpersonens ögon, men det känns ändå plumpt. Life hade samma problem och det är nedslående att se att Suenobu inte har utvecklats mer i hur hon beskriver sina antagonister.

Samtidigt har hon en briljant fingerkänsla för hur vänskap och rivalitet mellan unga tjejer kan te sig i skolan. Några av de bästa serierna är när två vänner i denna första del vänder sig mot varandra och brutalt sliter av fasaden som maskerat deras egentligen åsikter om varandra.

Jag gillar även hur Suenobu beskriver hur figurerna spelar olika roller i skolan efter vad som förväntas av dem, samt hur de som går mot strömmen eller helt enkelt inte passar in påverkas av maktstrukturerna i klassrummet. Limit har ett fascinerande upplägg och det ska bli spännande att se hur långt Suenobu tar det.

Den amerikanska utgåvan av Limit är snygg och väl översatt så vitt jag kunde avgöra. Dock är pappret lite tunt, så bilderna blöder ibland över på motsatta sidan av bladet, men det är inget stort problem.

Gillar man Limit rekommenderar jag med varm hand även Keiko Suenobus förra serie, Life, som dock är ur tryck och kan vara lite svår att få tag på numera. Jag vill även slå ett slag för att läsare som gillar Hunger Games, Flugornas herre och Battle Royale sannolikt kan uppskatta serien, då den tycks ha tagit mycket inspiration från dessa böcker/filmer.