Mail av Housui Yamazaki
Under en modellfotografering ute vid en flod hittar fototeamet ett gammalt skelett utan huvud. När man sedan framkallar fotona ser man en mystisk huvudlös vålnad på ett av dessa. Fröken Harada inser att det är bäst att tillkalla experthjälp och ber spökdetektiven Reiji Akiba om hjälp. Mail är en episodisk berättelse vars kapitel binds samman av privatdetektiven Reiji Akiba. I varje kapitel möter han vålnader som på ett eller annat sätt gjort sig synliga för, eller t.o.m. hotar, levande människor.
Kul att veta:
Housui Yamazaki står även för teckningarna i mangan
The Kurosaki Corpse Delivery Service som även den finns på engelska. Manus till den serien skrivs dock av Eiji Ohtsuka (
Madara,
MPD Psycho).
Omdöme:
Yamazakis teckningar är intressanta. Personerna är inte perfekt, symetriskt tecknade, de tenderar till exempel att ha lite läskigt höga pannor, men stilen är väldigt egen och ganska dynamisk. Jag gillar att de ser väldigt vardagliga och dessutom (faktiskt) asiatiska ut. Däremot kanske skräckkänslan skulle infinna sig lite mer om han inte envisades med att göra varenda panel och sida spikrak och fyrkantig. Här tycker jag att han har möjlighet att utvecklas.
Som berättare tycker jag han lyckas ännu bättre. Berättelserna utspelar sig uteslutande i folks vardag och visar på hur tunn gränsen mellan de levande och de dödas värld är. Serien ligger mer åt det groteska än det slafsigt blodiga, vilket jag är tacksam för eftersom jag personligen inte uppskattar sådant. Vad gäller huvudpersonen Akiba var jag först lite tveksam till honom. Efterhand får vi veta lite mer om honom och hans motivation, vilket gör hans, för manga så typiska, poserande och udda personlighetsdrag lite lättare att tolerera.
På det hela är Mail en skräckserie man med fördel kan läsa ett kapitel av lite då och då p.g.a. dess episodiska natur. Dock ställer jag mej frågande till att ha alla ljudeffekter oöversatta på själva seriesidan och istället samla dessa i ett appendix. Jag tycker att skräckkänslan försvinner om man måste bläddra fram och tillbaka för att kunna ”höra” dessa viktiga stämningsförstärkande ljud. Det känns lite grann som att se en skräckfilm med ljudet avslaget; inte så läskigt som det kunde ha varit.
