Yusaku Godais ursprungliga plan var att hyra ett litet rum i Tokyo, plugga ordentligt och komma in på högskolan. Vad som däremot inte var en del av planen, var att få en handfull vansinniga grannar, få sitt rum ockuperat av festande fyllon vareviga kväll, och bli handlöst förälskad i hyresvärdinnan.
Maison Ikkoku är Rumiko Takahashis relationskomedi från 1980-87. I kontrast till hennes senare shonenaction (
Ranma ½,
Inu-yasha) är Maison Ikkoku nästan lågmäld, även om humorn och karaktärerna är sådär skruvade som just kännetecknar Takahashi. Yusaku och Kyokos förhållande blir central för Maison Ikkokus handling, men författarinnan själv menade att detta inte skulle ha varit fallet om inte deras relation blivit så populär hos läsarna.
Paret möter många hinder i form av kärleksrivaler, det faktum att Yusaku varken har utbildning eller yrke, att Kyoko trots sina ynka 22 år redan är änka, och så självklart: de intrigerande grannarna och släktingarna som alltid lägger sig i. Just de andra inneboende individerna hos Kyoko bidrar stort till Maison Ikkokus komiska aspekter och allas namn refererar dessutom till numret på rummen som de hyr. Där finns den ständigt sakédrickande mamman Mrs. Ichinose, den ständigt sakédrickande barflickan Akemi, och den ständigt sakédrickande Yotsuya, en något pervers man ingen vet något om. Det är svårt att missa vad de alla har gemensamt. Speciellt Yusaku har svårt att missa det, då de använder hans rum som plattform för sina hemmafester under mangans alla 15 (den tidigare upplagan var på 14) volymer. Kärleksparet i fråga lider dessutom av den typiska Rumiko Takahashi-sjukan: De kan inte kommunicera med varandra. Yusaku är velig och utan ryggrad när det kommer till att erkänna sina känslor (se: Ranma) och Kyoko blir så grön av avund att gräs skulle se vitt ut i jämförelse (se: Akane, Kagome och de flesta andra kvinnliga huvudroller signerade Rumiko).
Jag tycker om humorn, jag skrattar högt åt dessa hopplösa personer och onödiga triangeldrama, serien blir aldrig tråkig i sin ordinära och vardagliga miljö. Men karaktärernas oförmåga att faktiskt reda ut en enda dispyt någorlunda intelligent blir efter ett tag ganska tjatigt, och det känns som om det ofta står alldeles still. Trots detta får Maison Ikkoku ett ordentligt avslut, och var roande att läsa längs vägen.
Maison Ikkoku finns även som
anime samt
live action tv-serie.
