Av
Tow Ubukata och Yoshitoki Oima
Hafsig, spretig och utan karaktär, är Mardock Scramble en manga som kämpar mellan att rida på vågen av tidigare cyborg-seriers popularitet samtidigt som den vill göra ett namn för sig, men som misslyckas med att definiera sig själv eller framhålla sina styrkor.
Den unga Rune Ballot plockas upp från gatan av den mystiske Shell, och erbjuds ett liv i trygghet långt ifrån tidigare trauman. Men lättnaden är kortvarig, och hennes räddare visar snart sitt sanna ansikte och försöker få henne mördad.
När Rune vaknar upp efter explosionen återstår mycket lite av den hon en gång varit. Men med hennes nya kropp kommer oanade krafter, och forskaren Dr. Easter ser det som sitt främsta syfte att värva Rune till ett projekt som formar henne till det ultimata vapnet i kampen mot hennes forne frälsare.
Kul att veta:
Mardock Scramble är i grunden en light novel-serie på tre delar av Tow Ubukata, som trycktes i 2003 och som sammanställdes i ett
engelsköversatt band av Viz Media i 2011.
Förrutom efterföljande manga, producerades även tre animelångfilmer baserade på originalberättelsen, och det råder även spekulationer kring skapandet av en live-action serie.
Omdöme:
Jag vet faktiskt inte riktigt vad Mardock Scramble försöker vara eller förmedla. Det är papperstunna personligheter, och handlingen är ett nystan av hintade intriger och underliggande faror som tycks ihoprafsade.
Att Rune är en oerhört trasig själ, undgår nog ingen. Att komma från prostitution, svek, mordförsök till att bli en varelse med metallegering till hud som skall värvas in i någon entusiastisk galnings hämndprojekt, bör ju varken gå smärtfritt eller utan konflikt. Men det som kan bli en nyanserad och väldigt laddad skildring av en människa (eller cyborg), blir istället en skugga av en individ som inte definieras av annat än ett ytterst dumt ansiktsuttryck och inkonsekventa beslut av förattaren å hennes vägnar. Mot slutet av första volymen artar det sig något, men det hela ter sig väldigt blekt rätt igenom.
Jag läser Mardock Scramble, och mina två främsta reaktioner är: Jag saknar cyborg-serier som hade det djup
Battle Angel Alita hade. Samt: gnagaren är ju söt...
Ja, kanske är det bara jag som inte ger serien den tid den behöver, och är otålig efter något som ska ge mer förklaringar till varför och vad. Kanske är det bara inte en berättelse för mig, för jag lyckas inte bry mig om Rune, tycka att Dr. Easter verkar ens en gnutta vettig, eller känna att antagonisterna som introduceras i första volymen är något att lyfta på ögonbrynet för. Men, en sf-manga om en cyborg som värvas till ett forskningsprojekt som sammanfaller med hennes egna vendetta, borde lämna mer bestående intryck än att jag ansåg att Runes skepnadsbytande AI,
Ouefcoque, som oftast ser ut som en råtta, är rätt gullig.
