av Hari Tokeino
Fjortonårige Sakura är föräldralös och nu har även hennes mormor gått bort. Trots att hon känner sig orolig för att bli ensam, tänker hon försöka bo själv i sin mormors hus. Då dyker det upp fyra unga män, som hävdar att de är hennes (halv)bröder!
Plötsligt finner Sakura att hon har mer familj än hon vet vad hon ska göra av. Att några av brorsorna är helt knäppa – som den äldste, Masashi, som skriver
romansböcker och oftast springer runt klädd som en husmor för att komma i stämning – gör ju inte direkt saken lättare.
Det här är en ganska snäll situationskomedi, där allt än så länge rör sig runt hur Sakura och hennes bröder lär sig leva tillsammans. På baksidan utlovas ”a whole lotta wackiness” men där kan jag inte hålla med. Visst finns ett gäng skruvade ögonblick, men den här serien är inte närapå så hysterisk och knäpp som en riktigt utflippad manga kan vara. Snarare påminner tonen om amerikanska
sitcoms.
Tyvärr är den komiska timingen inte den bästa. De överbeskyddande bröderna ger enkla uppslag för skämt, men slutklämmen kommer aldrig.
Personerna känns också lite väl schablonartade; varje broder har en egen extrem personlighet, men de samspelar sällsynt lite för att man ska tro att de växt upp tillsammans. Sakura är nästan helt slätstruken, hon blir ibland irriterad och känner sig ensam, men aldrig på ett övertygande sätt.
Det här greppet känns igen från
harem-manga som
Love Hina, där vem som helst ska kunna tänka sig in i huvudpersonens situation och sedan välja den typ av snygging man gillar bäst. Tyvärr anser jag att det ger ganska tråkiga huvudpersoner, det kan också bli svårt att driva handlingen framåt. Att saker och ting rör sig lite segt, samt en mängd upprepningar är definitivt något man märker i Me & My Brothers, vilket är synd, för konceptet känns som om det borde räcka mycket längre än en enda bok.
Det är mycket liv och rörelse i bilderna. Hari Tokeino använder tämligen mycket paneler för en shoujo-manga, men gör det riktigt bra, alla är tecknade med distinkta utseenden och uppföranden.
Vi får även med en riktigt söt bonusberättelse om en tjej som tror att hon lättare skulle våga berätta om sin kärlek om hon vore kille. Faktum är att den här berättelsen är bättre än huvudhistorien, kanske för att den är kort och har en tydlig röd tråd från början till slut. Det inger också hopp för fortsättningen av Me & My Brothers, författaren kan uppenbarligen få till det riktigt bra och jag hoppas hon bättrar sig när hon blir varm i kläderna med berättelsen.
Som ett sista extramaterial har man valt att lägga med några provsidor från
volym 17 av mangan
Fruits Basket. Jag tycker det är lite spoilervarning över det hela, eftersom sidorna kommer från så långt in i mangan, men det är en trevlig tanke som jag hoppas de fortsätter med.
