Stundtals händer det att de egensinniga populärkulturella sfärerna kolliderar frivilligt. Att de största affischnamnen kommer ihop sig för att skapa en större helhet av fragmenten.
Traveling Wilburys och SNES-magin
Chrono Trigger är ett exempel på fantastiska samarbeten där denna typ av All-Stars-möte har nått upp till flaggstångshöga förväntningar.
Memories tar oss i handen och rusar iväg i en annan riktning: hungriga nybörjare som senare skulle bli säljande affischnamn. Akira-fadern
Katsuhiro Otomo hade sannerligen öga för talang då han handplockade medarbetarna till de tre kortfilmerna som tillsammans är Memories.
Eller vad sägs om namn som Satoshi Kon, som tio år senare skulle vara topprankad för
Perfect Blue och Paranoia Agent. Tensai Okamura, som skulle bli en av animevärldens riktiga multigeni och gnugga geniknölarna i storyarbetet till
Neon Genesis Evangelion och
Samurai Champloo och ha ett designfinger med i
Jin-Roh. Koji Morimoto, som under 2000-talet skulle producera
.hack//SIGN och Onegai Teacher (Please Teacher här i väst reds anm) . Yoko Kanno, som fyra år senare skulle stå som enskild moder till det mångkulturella
Cowboy Bebop-soundtracket.
Först ut är den trekvartslånga psykedeliska dansen
Magnetic Rose. Två astronauter registrerar en svag signal och det visar sig att en scendiva till opersångerskas själ agerar AI åt en hel värld därute i kosmos. En förförande vacker historia, signerad Otomo och Morimoto.
Det är inte bara titeln i andra delen av Memories som vittnar om ett mer komisk planläggande.
Stink Bomb sätter krav på ditt sinne för svart humor. Den unge studenten dyker störtförkyld upp på ett forskningslabb och feberhög luras han ta piller. Verkan? Förutom en hiskelig kroppsodör, blir han ett vandrande massförstörelsevapen och övertalas leverera toxiner till huvudkontoret. Okamuras större regidebut, men tyvärr den minst kreativa bidraget i antologin.
I den sista tredjedelen,
Cannon Fodder, där Otomo står som enskilt creddad till både manus och regi, slängs vi in i en storebrortyngt framtid, med fascistkontroll på Svenne Banans vardag. Här frodas en ung upprorsmakare vars fader jobbar, som många av stadens likgiltiga invånare, som kanonmatare. Detta Berlinmursavskärmade samhälle är nämligen uppbyggt helt av kanoner. Kanonerna är stadens skorstenar och kanoner är stadens TV-antenner.
Men vem är fienden kanonerna skjuter på? Är man ens i krig? Det blir lika läckers som utmanande och frågan är om inte "ju fler kockar"-principen spökar då jag, trots överarbetat bildspel som ska föreställa att hela Cannon Fodder är "filmad" i en enda lång scen, lägger mig platt och erkänner det som det främsta verket i Memories.
Memories är på det hela lite mer
Andrej Tarkovskij än medelsnittsanimen. Då många kreativs hjärnor står bakom, blir det dock lite spretigt, men genomsyrande teman kan avkodas utan större svårigheter. Memories söker mångfacetterade tittare, vilket dock verkar finnas rikligt av bland animeconnoisseurer.