Mangan Mushishi centreras kring varelser som går under benämningen ”mushi”, vilket kan översättas lite grovt till ”småkryp” på svenska. I mangan används termen för att namnge en uråldrig livsform som kan anta nästan vilken skepnad som helst; ibland är de som små insekter, vid andra tillfällen uppträder de som människor och då och då antar de enorma proportioner och tar upp halva landskapet. De är vanligtvis harmlösa, men kan ibland ställa till förtret och orsaka sjukdomsliknande syndrom hos människor eller skrämma oss till att tro på spöken och andar. Berättelsens huvudperson, Ginko, är en kringresande bohem och arbetar som Mushishi (ung. Mushi-mäster) och kommer och går på ständig jakt efter mushi. Mangan är uppdelad i flera kortare fristående kapitel som alla följer på varandra, men kan läsas som avslutade berättelser.
Ginko ser ut att höra hemma i en förhållandevis modern österländsk glesbygd och ser ut (och uppför sig) som en japansk
Snusmumrik, ständigt rökande och på resande fot. Det ger honom en viss mystik, då alla de byar han besöker ser ut som de är tagna från 1800-talets Japan om man ser till klädesplaggen, arkitekturen och avsaknaden av elektricitet. Berättelserna har en inneboende melankoli, tillsammans med en oro som inte sällan är obehaglig men aldrig skrämmande, och även det är något jag förknippar med
Tove Jansson – främst hennes senare
Mumin-böcker. Något som jag personligen tycker väldigt mycket om är också att de tagit sig tid att teckna allt för egen hand, även bakgrunderna, vilket ger ett bättre och mer harmoniskt helhetsintryck rent estetiskt.
Jag blev glatt överraskad av mangan, då den lyckas balansera på många strängar samtidigt utan att tappa balansen någonstans. Äventyren som Ginko upplever berättas i ett lugnt tempo utan att stressa fram, men samtidigt utan att någonsin bli tråkiga. Sidorna är ibland både rejält svärtade och obehagligt tecknade, men ändå alltid mysiga och vackra. Det enda jag kan sakna då och då är fler kopplingar episoderna emellan; det förekommer, men kunde gott ha strösslats med lite frikostigare. Som det är nu så hinner man precis börja känna ett personligare engagemang kring berättelsernas slut, för att sedan bryskt tvingas hoppa över till nästa äventyr. Jag vill ju veta hur det går för alla de vackra och speciella människoöden jag läst om!
Jag tycker att Mushishi är bra översatt till engelska. Den avslutas dessutom med ett appendix där översättaren tar upp några av de ord som han valt att inte översätta, varför han resonerar som han gör, samt berättar lite om ord, fraser och kulturella föremål vars innebörd man som svensk lätt missar. Mer sådant vill jag se även i de framtida volymerna, det är alltid både informativt och roligt att läsa.
Kul att veta
Den fjärde serienovellen i Mushishi, the Light in the Eyelids, har vunnit Kodansha Manga of the Year Award och mangan gett upphov till både en tv-serie och en spelfilm som gick upp på Sundance-festivalen i USA och fick blandad men övervägande positiv kritik.
Omdöme
Allt som allt en vackert berättad novellsamling med engagerande och stillsam handling samt ett persongalleri som känns både trovärdigt och rörande. Från ungefär fjorton år och uppåt.
