Tecknade serie-toppen

Name of the Flower (manga)

Publicerad: Torsdag, 4 juni 2009, Skribent: My Bergström, Betyg: 2
av Ken Saito

The Name of the Flower en lågmält romantisk serie som även tar upp sorgearbete och utanförskap. Den passar lika bra för yngre som äldre läsare. Problemet är att berättelsen har ett lite för långsamt tempo som blir lite långtråkig i längden.

Efter att ha förlorat sina föräldrar i en tragisk olycka flyttar 18-åriga Chouko in hos sin farbror Kei. Hon är så traumatiserad av sorg att hon inte ens kan prata och hennes farbror är en enstöring som inte tycker om sällskap. Men kanske kan dessa två så trasiga själar finna stöd och värme hos varandra.

Kul att veta
The Name of the Flower är något så ovanligt som en shoujomanga skriven av en man. I vanliga fall skulle man kanske förvänta sig att en mangatecknare som honom skulle söka sig till ett magasin med romantiska serier skrivna för äldre manliga läsare, men Ken Saito lyckas få sin serie att kännas som en traditionell tjejserie i både stil, innehåll och känsla.

Omdöme
Jag ville gärna tycka mer om The Name of the Flower än jag egentligen gjorde. Problemet ligger inte i romansen i serien, utan i det faktum att romansen är det enda som driver berättelsen framåt. Det räcker inte riktigt i längden. Redan efter halva boken märker jag att jag börjar tröttna, trots att kapitlena som handlar om Choukos sorgearbete är mycket välskrivna. Jag har oerhört svårt att se hur serien skulle kunna hålla i hela fyra volymer. Jag tycker att den kunde ha avslutats efter det första kapitlet, som var den starkaste delen i första volymen.

Jag är även lite tveksam till att romansen i serien utspelar sig mellan en farbror och hans brorsdotter. Åldersskillnaden mellan dem är inget direkt problem, eftersom Chouko redan är 18 år och mycket vuxen för sin ålder både i sitt sätt att tänka och i hennes känslomässiga mognad. Den nära släktrelationen mellan de båda stör mig dock lite för mycket för att jag ska kunna ignorera det. Trots det skildras ändå romansen smakfullt och blir aldrig gubbsjuk.

Seriens styrka ligger i hur den bygger upp en vacker och skör stämning, samt i dess skildring av hur två mycket trasiga människor kan hjälpas åt och tillsammans finna styrkan att ta sig förbi livets svårigheter. För den som vill läsa något mer dramatiskt och medryckande är det kanske inte rätt serie, men jag rekommenderar den till er som vill läsa något lågmält och romantiskt och som inte avskräcks av huvudpersonernas nära släktförhållande.

Kommentarer

Prenumerera på vårt nyhetsbrev