Vad kan man egentligen säga om Neon Genesis Evangelion som inte redan är färdiganalyserat? Vad har ännu inte diskuterats till molekylnivå? Man kan nöja sig med att säga att animen är en av de mest framgångsrika någonsin, vilket egentligen inte säger någonting alls. Men vi gör ett försök att hitta hemligheten med serien som för många symboliserar hela animevärlden.
Året är 1992 och nyligen påläst om Artur C. Clarkes
Mot nya världar skriar Hideaki Anno till verket att iscensätta sagan om de utomjordiska änglarnas invasion av ett framtida Tokyo-3 och den hemlighetsstämplade organisationen NERV:s motståndskamp med sina biomekaniska stridsrobotar.
I bagaget har den 32-årige Gainax-regissören den blott sex avsnitt långa Gunbuster, en lynnig axelryckare i jämförelse med sin spirituella uppföljare. Då mangautgivningen är långt ifrån avslutad står slutet öppet och halvvägs in i produktionen vet Anno fortfarande inte hur hans demonprojekt ska avslutas. Det visar sig visst vara lika bra att vara flexibel;
utsläppet av saringasen i Tokyos tunnelbanor våren 1995 tvingar regissören att göra ändringar i ploten och dessutom tröttnar bolaget på de ständiga dröjsmålen och Anno inser att han måste ta till tekniska kompromisser för att få budgeten att räcka till.
3,5 år och flera förseningar senare, utannonseras att en ny mechaopera är klar för sändning på japansk television.
Neon Genesis Evagelion har fram till avsnitt 16 måttliga tittarsiffror, men nu har ordet spridits om den oväntat känslosamma robotsåpan anno 2015 med den ängslige Shinji i centrum, som blir kallad till NERV av sin känslofattige far för att mot sin vilja bli mechapilot. Där kommenderas den nervöse 14-åringen att bli inneboende hos den ölhävande stridsstrategipuman Misato Katsuragi och möter sina jämnåriga kollegor, den mystiskt lågmälda Rei Ayanami och den smått rabiata rödtoppan Asuka Langley Soryou som med varsin biomekanisk mechasuit ska oskadliggöra totalt 17 änglar. Dessa suggestiva skapelser är ibland gjorda av stål, ibland helt oformbara till figuren och deras ursprung verkar helt okänt. Anno ser till att utnyttja de tekniska nedskärningarna på bästa sätt och avsnitt 20 markerar en drastisk humörsvängning där berättarfokus vänds från mechastriderna till Shinjis inre konflikter.
Välkänd är seriens svanesången som i mars 1996 delar tittarna i två läger; de som erkänner att de inte begriper avsnitt 25-26 – och de som låtsas förstå detta sävliga potpurri av flashbacksekvenser, kryptiskt vibrerande textrader och monologer svävande långt ute i periferin. Denna antiavslutning till de nyss så fartfyllda svängarna känns som en fyrverkeripjäs som resulterar i en fjuttig femöressmällare med utebliven upplösning av precis allt förutom Shinjis inre strider. Lekmananalyser håller bara så länge och böner ylar efter en värdig upplösning på änglastriderna. Anno kan vid det här laget simma i fanboysens hatbrev och den excentriske kreatören ser ingen utväg än att ge ut ett alternativt slut.
Resultatet blir Death and Rebirth; ena halvan långfilmsadaption av de 24 första avsnitten och den andra en första del av ett mer lovande slut. Projektet avslutas under sent 1997 med den tillfredsställande End of Evangelion och fansen kan lugnt krypa till kojs.
Det går alldeles utmärkt att avfärda Hideaki Annos ögonsten som en soppa klichéer och hävda att serien med sina existentiella frågor och paranoida psykoromantiserande som pretentiöst dravel om att inte fly sina bekymmer. Det går också fint att mena att de kristna referenserna endast användes för att ge mechasuitsen en unik touch och att animens omtalade djup är postkonstruerat. Det går också bra att säga att berättartekniken under de tio år som passerat sedan Evangelion avslutades har förfinats och dragits till sin spets flera gånger om, kanske framför allt i
RahXephon och
Serial Experiments Lain. Kitschmelodramat i andra halvan av Evangelion har även gjort den till ett lätt offer för parodisering, inte minst i Annos egna
His and Her Circumstances.
Nej, man kan knappast påstå att animen är perfekt i varje i varje beståndsdel, men mycket väl hylla komponenterna för att de fungerar så väl ihop. Glöm inte att till skillnad från i ovannämnda animeer går det lättare att bortse från de psykologiska rundgångarna i Evangelion och istället klappa sig själv på huvudet och nöja sig med att konstatera att om man känner sig nerkörd finns det alltid någon som mår sämre och istället mysskratta åt den tilldragande humorn, som alltid verkar finnas där på de rätta och mest förlösande ställena. Glöm heller inte Annos vattentäta karaktärsdesign med sitt varierande utbud. Lika mycket som man kan slå sig i backen på att man får se bröst i en collegefilm från 80-talet, kan man lita på att var och en av Evangelion-figurerna kommer få sin själ vänd ut och in och öppen för psykoanalyser, ofta grundat i mer eller mindre traumatiska barndomsminnen. Glöm till sist inte att pre Evangelion såg alla mecharobotar fortfarande ut som de gjorde i gamla Mazinger.
Det stämmer att Evangelion i grunden handlar om barn med mindervärdeskomplex som styr jätteplåtniklas, men mitt i detta frosseri av själsligt lidande och omöjliga odds lyckas karaktärerna träffa precis där de ska för att kännas så trovärdiga det bara går och utsvävningarna kännas som ett logiskt utspel av rollfigurernas inre morbida monster. Om kopiering är den yttersta formen av smicker kan Anno skatta sig lycklig och det är någonstans i det att den var först och tack vare tolkningsmöjligheterna som Evangelion blir mer än en vanlig dussinanime.
Det är omöjligt att klä mina känslor för serien och jag hoppas att mina ord har inspirerat någon att upptäcka den underbara värld som är Neon Genesis Evangelion. För er andra som redan "been there, done that" men är sugna på mer, rekommenderar jag Yoshiyuki Sadamotos
Angelic Days, mangan med Shinji, Rei och våra andra älskade figurerna, förpassade till mer vardaglig skolgårdsromantik.
