Av Shin Mashiba
En inblick i mardrömmarnas värld där läsaren får följa en Baku, en mytologisk japansk drömslukare, på hans makabra uppdrag. Något tragisk, stundom obehagligt men överlag alltid intressant.
Året är 1925, och på ett gathörn i ständigt mörker väntar The Silver Star Tea House in gästerna, som alla beger sig dit i hopp om att Hiruko ska befria dem från deras våndor. Den till synes likgiltiga Hiruko är en Baku, ett väsen som lever på att äta mardrömmar. Han följer sina kunder in i deras maror för att gå till botten av det som plågar dem, men oftast till ett bittert pris.
Kul att veta:
Nightmare Inspector (Yumekui Kenbun) trycktes i Monthly GFantasy mellan 2003-2007 innan Square-Enix började ge ut den i samlade volymer. Serien avslutades i augusti 2009 och hade då nått upp i nio volymer. Var och en av dessa innehåller extramaterial i stil med bonushistorier, illustrationer samt kommentarer från Mashibas vän.
Amerikanska översättningen ges ut av Viz Media.
Omdöme:
I mardrömmar kan minsta sak bli en källa till extremt obehag och i Nightmare Inspector har allt från trauman till vardagliga bagateller växt och växt tills drömmaren mist all sinnesro.
Det finns inga skratt och ingen humoristisk ton till Nightmare Inspector. Möjligen lättar den något befängda rikemanssonen Hifumi upp stämningen, men serien är mer lagd åt det dramatiska hållet, och det är med en känsla för svart ironi som Shin Mashiba låter tehusets kunder plågas igenom mardrömmarna bara för att oftast bli ännu olyckligare när de fått svaren som sökts.
Varje kapitel följer oftast en kunds uppdrag, vilket är smidigt men leder till att endast ett fåtal figurer är återkommande. Dessa få är dock mångfacetterade och lyckas hålla mitt intresse. Den blygsamma caféägarinnan Mizuki hänger fast vid önskan om att hennes deprimerade bror Azusa ska återvända, och hennes pendlanden mellan förlust och hopp känns äkta. Hiruko, som gömmer ett fruktansvärt förflutet som pojken Chitose, har svårt att inte känna empati för sina kunder trots den nonchalanta fasaden han satt upp. Och så den excentriska Kairi, ägaren till platsen dit dem som villat bort sig i sina fantasier når – Delirium. Han är som något som bara dyker upp i ögonvrån; man ser för lite för att veta vad det är man ser, men man kan inte låta bli att försöka stirra och undra ändå.
Bildmässigt måste sägas att stilen passar berättelsen även om den inte känns särskilt speciell. Jag tror att något mer skirt och lätt skulle ge en mer drömlik känsla, men kanske är det bara mina positiva minnen från Amanos illustrationer i
Dream Hunters som spökar. Annars påminner serien vagt om The Tarot Café till upplägget, om än inte i bilderna.
Halvvägs igenom Nightmare Inspector har det varit en manga över mina förväntningar. Det är inte av det slag jag brukar läsa, vilket bara bevisar att variation förnöjer. Det är dovt och lite dystert men samtidigt annorlunda och rättframt i sin morbida absurditet. Jag tyckte om det.
Rekommenderas inte för de yngsta läsarna.
Nightmare Inspector på
Viz Medias hemsida.
