Av
Kou Yoneada
Doushitemo Furetakunai är en berättelse om att upprepa misstag och om hur svårt det kan vara att våga älska på nytt efter ett svek. Serien lyckas med konstverket att ta BL-genrens klyschor och få dem att kännas intressanta och aktuella.
Den unge kontorsjobbaren Shima får jobb på ett nytt företag efter att ha mobbats för sina sexuella preferenser på sitt förra företag. Hans chef, den lekfulle slarvern Tagawa, fascineras av sin unge kollegas uppenbara genans i hans närhet och börjar flirta lite med honom på skoj. Tagawa anser sig egentligen vara straight, men tycker om att experimentera, vilket leder till att de inleder ett förhållande. Men efterhand som Tagawa lär känna sin unge kollega och inser vilka djupa sår denne bär på börjar hans känslor sakta att förändras.
Kul att veta
No Touching At All valdes till 2008 års näst bästa yaoiserie i Japan och har blivit mycket uppmärksammad i just yaoisammanhang. Kou Yoneda var tidigare en mycket välkänd s.k. doujinshika, en tecknare som försörjer sig på att teckna amatörfanzin.
No Touching At All var Yonedas första serie i en officiell mangaantologi.
Omdöme
No Touching At All (NTAA) är, tillsammans med
est ems serier och
Seven Days, den bästa yaoiserie som getts ut på engelska. Romansen är trovärdig och berör, med både romantiska och sorgsna inslag, precis som ett bra kärleksdrama ska vara. Karaktärerna är mångfasetterade. Det är en romantisk serie, med fokus på känslor och karaktärsutveckling snarare än sex, som borde kunna läsas även av de som vanligtvis inte läser gayromanser.
Främst briljerar Kou Yoneda med sin förmåga att skriva bra drama; hon är mycket duktig, berättartekniskt sett. Men hon är även en skicklig tecknare, med en ovanligt läcker figurdesign och en fin känsla för att bygga upp stämning i sina bilder med hjälp av små medel. Ofta behöver man inte ens läsa dialogen i berättelsen för att förstå vad som händer i serien, vilket understryks av att Yoneda är sparsam med dialog i största allmänhet och berättar mycket enbart via seriens bildspråk. Blickar, små rörelser och skuggor säger lika mycket, ofta mer, än replikerna.
Yoneda hör till den nya generationen yaoitecknare, som försöker föra in mer realism i mediet, vilket är tydligt i
No Touching At All. Hon tar medvetet upp många av de problem som homosexuella män i Japan stöter på i arbetslivet, bland annat utfrysning och problemen med att komma ut inför arbetskollegerna och chefen, samt det problem att en ogift man i Japan kan bli tvångsförflyttad inom företaget till andra delar av landet. Det slår förstås extra hårt mot homosexuella, som ännu inte får gifta sig i Japan, framförallt om de känner att det är svårt att komma ut som homosexuell inför sin chef och arbetskolleger. Serien skildrar denna problematik på ett ypperligt vis. Den här sortens känsla av realism och problematisering i serien ger en bra bakgrund till Togawa och Shimas längtan efter att kunna balansera behovet av kärlek med vikten av gemenskap på jobbet och förståelse och acceptans från folk i deras omgivning.
En annan sak som serien lyckas väl med är att porträttera stämningen på företaget och kollegernas reaktion till Shimas sexuella läggning. Yaoigenren har tyvärr tidigare varit plågad av förtäckt homofobi, som om serieskaparna känner ett behov av att trycka på att romanserna i deras serier egentligen är onormala och förbjudna. Man använder sig ofta av humor för att maskera direkt homofobiska inslag. I NTAA hittar man inget sådant; om någon beter sig illa på grund av att hans eller hennes kollega är gay, så framställs det som vad det egentligen är: arbetsplatsmobbing. Men viktigast av allt är hur Yonedas karaktärer i NTAA för det mesta snarare visar förståelse och acceptans av något som egentligen inte borde betraktas som något udda och märkvärdigt, ens i dagens Japan.
Jag rekommenderar
No Touching At All till er som gillade
Seven Days,
Age Called Blue,
Seduce Me After the Show,
Alley of First Love och andra jämställda, romantiska yaoiserier.
Länkar:
Längre och mer utförlig
recension av serien.
