Jag var inte mig själv när jag kom till jobbet idag. Jag kände mig allmänt emotionellt urkramad. Jag hade spenderat morgonen med att se klart de tre sista avsnitten av Now and Then, Here and There.
Öppningen till första episoden av detta femtimmarsepos är hej lingonskog. I valfri japansk miljonstad trallar busglade Shu fram; en rask krabat som under tretton avsnitt på klassikt manér kommer att sättas på mödosamma prövningar – fast med den betydande skillnaden att denna unga protagonist redan från början visar sig duglig och vaket framfotat; en skön kontrast till de stereotypa lipsillarna.
Han möter en blåhåriga ödespingla på fabriksskorstenen och kastas in i en postapokalyptisk tid av förvirring och grymhet. Den blåhåriga flickan är Lala Ru och får
Evangelions Rei att framstå som en av muntergökarna från Skål.
Det är nu serien byter sinnesstämning på en handvändning. I denna överväldigande framtidstragedi härskar den nervösa hyperaktive kung Hamdo över stridsstationen Hellywood och är därmed bara myrsteg från total världsherravälde. Men Hellywood behöver drivmedel och Hamdo vill åt Lala, som med pärlan i sin halskedja kan framkalla gränslösa vattenmassor.
Det finns inga uppenbara villospår i denna kompakta överlevnadssaga, försett till en härjad del av Neverland med en brännande röd jätte till sol. Krig skildras såsom krig förs - allt annat än ärofyllt - med tortyr, våldtäkt och pennalism i spjutspetsen. Här dräller bedrövade barnsoldater som lever endast på förhoppningar om att få åka hem när Hamdos hopplösa krig äntligen är över.
Shu hamnar i fängelsecell med jämnåriga Sarah och blir värvad till krigshären efter en hjärtlös uppläxning. Den motståndskraftige ynglingen vägrar dock svika sin framåtanda och principer, håller fast vid sin kendostav och flyr med Lala till byn Zari Bars.
Serien, i hemlandet känd som Ima, Soko Ni Iru Boku, är noga genomtänkt och för mogen för ostiga one-liners. Där många liknande serier går på kreativ tomgång känns skildringen av krig påtagligt verklig - steampunkmanuset till trots. Den är oväntat nog regisserad av Daichi Akitaro, annars mer känd för sina serietidningsjargonger i serier så som bland annat
Animation Runner Kuromi,
Fruits Basket och
Sexy Commando.
Serien är smakfullt tecknad med en touch av oldschools rundare anletsdrag - du som gillade
Grave of the Fireflies kommer att ta detta sorgespel till ditt animehjärta.
När Takumi Iwasakis gåshudstoner klinkat ut i det modesta sluttemat började mina läppar darra. Den här serien är vacker, den är skärande hemsk. Den är blodig, den är bedårande kärleksfull. Jag har väntat på att få dela ut min första fullpottare och ser här få anledningar att hålla den tillbaka.
