av Tetsu Kariya och Akira Hanasaki
Oishinbo är den ultimata mangan för er som är intresserade av japansk mat och kulturen som omger den. Serien är något konservativ i sitt kulturella tänkande, men ger i gengäld en bra inblick i vikten av att vara noggrann vid framställningen av råvaror, tillagning av rätterna samt deras presentation. Varje volym är fristående och består av en samling berättelser med ett liknande tema, som är hopplockade ur denna evighetslånga mangaserie. Den första volymen handlar om sushi, sashimi, ätpinnar, sushiknivar, bordsskick och mycket mer.
Yamaoka Shiro är son till en av Japans mest respekterade gourméer och har sedan barnsben drillats i japansk matlagning och matkultur. Efter att ha skilts som ovänner från sin far har han fått jobb på en tidning, Tozai Shimbun. Trots att han är en riktig latmask som bara spelar bort sina pengar på hästar får han uppdraget att skriva en serie artiklar om Den ultimata menyn, ett projekt som ska fira tidningens 100-årsjubileum. Men självklart får hans far då för sig att hjälpa en rivaliserande tidning att skriva Den enastående menyn. Yamaoka ger sig ut i landet för att ta reda på vad som är essensen i det japanska köket.
Kul att veta
Namnet Oishinbo är en sammanslagning av ordet för delikat, oishii, och ordet för någon som älskar mat, kuishinbo. 1988, fem år efter seriens början flyttade Tetsu Kariya till Australien och fortsatte att jobba på serien därifrån. Efter det säger vissa läsare att han blev ännu mer konservativ i sitt mattänkande.
Det finns även en 136 avsnitt lång animeserie, videospel, en långfilm och en TV-serie baserad på mangan som är mer än 100 volymer lång och fortfarande publiceras i Japan. Serien publiceras i Big Comic Spirit, samma magasin där kända serier som
20th Century Boys och mangaversionen av
Nihon Chinbotsu (Japan sjunker) gick.
Omdöme
Oishinbo har en ganska tunn ramberättelse, där rivaliteten mellan Yamaoka och hans far står i centrum. Det är ett koncept som ganska snabbt känns uttjatat och tråkigt, men som tur är kretsar inte hela berättelsen runt detta. Det är istället den japanska maten som är seriens stora stjärna. Serieteckningarna är i allmänhet inte särskilt snygga, men maten skildras alltid vackert och detaljerat.
I slutändan är det förstås maten och historiken kring det världskända japanska kökets alla spännande rätter som gör att man fortsätter att läsa vidare i serien. Det är definitivt en serie som man blir hungrig av att läsa. Mest intressanta var avsnitten som handlade om sashimi (rå fisk, serverad vackert upplagd på vackra fat, som äts tillsammans med lite soja och möjligtvis en gnutta wasabi). Men förutom maten får man även lära sig om allt från japanska köksknivar och ätpinnar till tillagningstekniker och, för oss, exotiska mattillbehör som
washi-papper.
Eftersom jag har bott i Japan har jag förstås fått mig en rejäl dos japansk matkultur under tiden där. Oishinbo gav mig dock en hel del detaljerad information om det jag bara kände till i svepande drag, samt satte alla dessa för mig så förunderliga kulturella aspekter i ett nytt perspektiv. Nästa gång jag är i Japan kommer jag att kunna få ut ännu mer av det jag ser och hör, samt förstås av det jag äter.
Serien förklarar allting noga och pedagogiskt, men utan att det blir tråkigt. Jag tror att både nybörjare och matälskare som redan känner till en del om det japanska köket kan få ut mycket av den här serien. Man blir även mycket inspirerad till att laga japansk mat själv, vilket gör att sashimi-recepten i början av boken kommer väl till pass.
Följande volymer kommer att ta upp andra aspekter av japansk matlagning och jag ser redan fram emot att få lära mig mer. Serien passar för alla åldrar, möjligtvis kan den verka lite tråkig för de yngsta läsarna.
