Av
Rumiko Takahashi
Relationer och boxarambitioner i en klassiker som tog 20år att avsluta. Framförandet är typiskt Takahashi, men berättelsen hör till hennes mer verklighetsankrade utan att utesluta hennes karakteristiska känsla för humor.
Kosaku Hatanaka hoppade av gymnasiet med en framtid framför sig som proffsboxare. Och alla som stått i ringen med honom kan intyga att killen har talang. Problemet är att han saknar disciplin. Visst tränar han, men han äter ju mer än hela klubblaget tillsammans!
Kosakus aptit leder därför ständigt till att han diskvalificeras eller tvingas byta viktklass. Slutligen är det bara Syster Angela som håller fast vid tron om att han en dag ska överkomma sitt frosseri. Kosaku blir därför hennes stora frälsningsprojekt, men närheten till varandra leder självklart till nya hinder.
Kul att veta:
One-Pound Gospel (Ichi-Pondo no Fukuin) trycktes i Weekly Young Sunday mellan 1987 och 2007, under tiden som Rumiko Takahashi bland annat skrev på sina storsäljare
Ranma ½ och
Inu-Yasha. Serien samlades i 4 volymer och den engelska översättningen finns nu i nytryck.
Omdöme:
Jag har en nostalgisk plats i hjärtat när det gäller Rumiko Takahashi. Visserligen gäller det främst Ranma ½, men hon har en känsla för slapstick-humor och relationsdramer som alltid fallit mig i smaken, så länge det inte dras ut i all evinnerlighet (vilket tyvärr ofta är fallet).
Som vanligt i hennes berättelser handlar det om par som vill, men inte kan vara tillsammans av ett eller annat skäl, och om ambitioner. Det finns alltid en väldigt stark drivkraft hos hennes huvudfigurer som jag uppskattar. I Kosakus fall är det intressanta inte hans kämpande inför matcher med motståndarna, utan hans svåra kamp att överkomma sin egna destruktiva svaghet.
Trots att mangan centrerar kring boxning, ligger fokus inte så mycket på sporten som fantasterna skulle kunna hoppas (då rekommenderas
Hajime no Ippo istället) utan bär starka kopplingar till författarens tidigare relationsdrama
Maison Ikkoku, med begynnande kärlek, uppmuntran och svartsjuka. Nu har jag bara läst första volymen, men jag gillade upplägget, balansen mellan scener i ringen och utanför och så humorn i andras frustrationer gällande Kosakus frossande. Det är vardagligt med klar underhållningsfaktor, och det är svårt att inte känna igen sig, och känna med Kosaku, i hans vilja att äta kakan och ändå ha kvar den.
