En tidig Ghibli-klassiker som skildrar en ung Tokyokvinnas val och känslor när hon ställs inför ett stort vägskäl i livet. 8o-talets verklighet och 60-tals nostalgi blandas i denna dämpade animation som är riktad till en äldre publik.
I ett försök att komma ifrån sitt monotona kontorsjobb i Tokyo, semestrar Taeko hos sin ingifta släkt ute på landet. Men vad som skulle bli en verklighetsflykt ute i lantidyllen väcker snart gamla barndomsminnen, och Taeko inser att den bekvämlighet hon lever i snarare varit ett sätt att undgå självrannsakan och blunda inför ouppfyllda önskningar.
Kul att veta:
Only Yesterday, eller Omohide Poro Poro som originalet heter, filmatiserades 1991 av Isao Takahata och är baserad på mangan med samma namn, skriven Hotaru Okamoto och Yuko Tone. Filmen var Takahatas andra produktion för Studio Ghibli sedan det grundades av honom själv och Hayao Miyazaki år 1985.
Omdöme:
Only Yesterday utspelar sig 1982, med många tillbakablickar till 1966 då Taeko var elva år gammal. Det är en nostalgisk film som inte gör mycket väsen av sig, med tillhörande animationsstil som inkluderar mycket mjuka färger och drag.
Mest av allt handlar Only Yesterday om att bli vuxen. Taeko må vara 27, ha jobb och egen bostad, men hon vet inte vem hon är. Semestern ute på landet och minnena från barndomen leder till att hon slutligen öppnar ögonen för den hon varit och det hon har. Och för tittaren kan det tänkas naturligt att hon då ska vilja mer, för vem vill inte bli lycklig?
Att Only Yesterday i grunden var riktad till en äldre publik har inget att göra med att serien på något vis innehåller explicita skildringar av sex och våld. Långt ifrån, filmen är så präktig att den nästan går för långt. Stundtals är huvudpersonen Taeko som vuxen ungefär lika spännande för mig som en blankt papper. Och har man inte kommit upp i åtminstone ett visst mått livserfarenhet så ter sig nog hennes val och handlingar tämligen ointressanta. För en yngre publik kan det vara svårt att relatera till Taeko, och själv tycker jag det är svårt att förstå mig på henne ibland. Det kan visserligen påverkas av filmens upplägg, men jag tycker om hoppen mellan nutid och barndomsminnena.
Just tillbakablickarna från -66 anser jag vara filmens bästa stunder. Taeko som barn är väldigt underhållande, och allt från första förälskelsen, pinsamma situationer och stora drömmar till importen av västerländskt mode och popmusik ger liv åt detta opretentiösa vardagsdrama.
