En söt och färgglad anime om en livsglad och modig flicka och den ovanliga pandafamiljen som flyttar in hos henne. Enkel, gladlynt och särskilt passande för de yngsta tittarna.
Samma dag som mormor måste åka bort hittar Mimiko en pandaunge på verandan. Snart därefter dyker även pappan upp, dragen till bambulunden Mimiko bor vid. En oväntad vänskap spirar och för den orädda flickan leder mötet till att hon äntligen får bli del i en familj, så som hon alltid drömt om.
Kul att veta:
Panda! Go, Panda! gjordes 1972 i ett samarbete mellan Hayao Miyazaki och Isao Takahata, 13 år före deras gemensamma grundande av Studio Ghibli.
Den japanska titeln är egentligen Panda Kopanda (Kopanda översätts till babypanda eller pandaunge).
Omdöme:
Jag har genom åren sett endast ett fåtal anime som jag kunnat rekommendera för de allra yngsta. Det har inte varit mitt område, och jag har därför inte mycket att jämföra med. Men Panda! Go, Panda! är faktiskt optimal för småbarn – en lättsam och fånigt glad introduktion till animevärlden.
Panda! Go, Panda! är egentligen uppdelad i två kortare filmer på 30-40 minuter vardera. Den första, "Panda Family", berättar om mötet mellan Mimiko och pandorna och hur de bildar en ovanlig men lycklig familj. I nästföljande del, "The Rainy-Day Circus", drabbas Mimikos småstad av en översvämning i samband med att en resande cirkustrupp är på besök. Den andra delens början bär tydliga drag ur händelseförloppet i Guldlock och de tre björnarna, vilket är en rolig upptäckt för sådana som jag som tycker om att leta referenser.
Huvudfiguren Mimiko påminner dessutom mycket om en liten Pippi Långstrump (kanske inte så konstigt då Hayao Miyazaki året innan nekades tillstånd att animera bokserien). Mimiko tycker om att balansera upp-och-ner och har röda flätor som sticker rätt ut. Hon klarar sig fint alldeles på egen hand (det är egentligen hon som tar hand om mormor och inte tvärtom) och är vän med alla.
För mig som vuxen tittare blir filmen aldrig helt medryckande. Äventyren är inte på den nivå att de faktiskt griper, och filmen är inte så fullständigt avväpnande vacker och mysig som jag alltid tyckt att exempelvis
Min granne Totoro är. Men Panda! Go, Panda! är söt. Den är rättfram med en barnslig ärlighet som värmer, och det har jag inte växt ifrån att uppskatta.
