av
Miwa Ueda
Ageha och Hana är enäggstvillingar, men ack så olika. Ageha känner sig som en klumpig larv bredvid sin glittrande fjäril till syster. När de blir kärleksrivaler känner Ageha att hon har fått nog – hon vill också slå ut sina vingar och flyga genom ungdomens vår!
Papillon något så ovanligt som en ren såpa i mangaform. Här är det kärleksintriger, familjetrassel och tonårsdrama för hela slanten.
Ageha känner sig ful, trist och oälskad jämfört med Hana. Men så kommer Hayato, en knäpp psykologstudent som praktiserar som någon slags kurator/SYO på Agehas skola. Han sätter igång en kampanj för att ge henne bättre självförtroend - eller möjligen få henne i säng.
Hursomhelst, så snurrar allt igång och sen blir det bara värre. Make-overs, självmordsförsök, hemliga förälskelser, svartsjuka, tårögda återföreningar etc, inget är för dramatiskt för att inte ske i Papillon!
Jag tycker bra om förhållande-draman i mangaform, även om jag mest läst josei (manga för kvinnor) i stället för shôjo (manga för flickor). Exempelvis
Tramps Like Us handlar om en yrkeskvinnas vardagsbekymmer, på ett fängslande och hyfsat realistiskt sätt. Jag såg fram emot något liknande, fast i skolmiljö, med Papillon och fann det inte helt. Märkligt, eftersom Uedas tidigare serie
Peach Girl var precis det. Hon skapade där sympatiska personer, även när deras mål gick emot huvudpersonens. Och så fanns ju Sae, en av de mest obehagliga, elaka high-school brudarna jag sett, som förde berättelsen framåt med sina intriger.
I Papillon är, tyvärr, persongalleriet betydligt blekare. Hana har ett visst rykte i skolan, men hon gör mest futtiga elakheter mot sin syster. Och stilige, mörkhåriga Hayato ser kanske ut som Peach Girl-coolingen Kylies bror, men är än så länge mycket mindre fascinerande eller trevlig.
Handlingen är också oklar. Visst, Ageha kommer nog göra en fuling-till-het-brud resa; en intrig jag för övrigt skyr som pesten. Men sen då? Vad vill hon, egentligen? Vet inte, för handlingen vandrar planlöst fram och tillbaka. Det påminner lite om
Wallflower, men där sköts det hela med betydligt mer humor och målmedvetenhet.
Papillon är dock jättesnyggt tecknat! Hennes figurdesign är stilig, bakgrunderna genomarbetade och jag gillar hur hon lägger upp sina sidor. Elegant och shoujo-raffinerat, men mindre plottrigt än t.ex. i
Arina Tanemuras verk.
Gillar man drama, kärlek och såpa-aktiga förväxlingar i stil med
Nana bör man helt klart ge Miwa Uedas serier en chans. Jag vet att hon kan bättre än såhär, men efter en seg start börjar Papillon sakta ta sig. Det är dock redan en helt okej serie om tonårens missöden, en ännu ganska ovanlig kategori på mangamarknaden.
