Det börjar som en dröm. En färgglad vision som förvandlas till en mans mardröm. Gång på gång fastnar han och anfalls, för att lika ofta räddas av en ung kvinna med rött hår: Paprika – drömvärldens superagent.
Kort därefter följer vi Paprika på hennes äventyr genom stan; hon är lekfullt energisk och barnsligt nyfiken på allt. Hon är själv omöjlig att greppa, som om hon befinner sig i den suddiga gränsvärlden mellan drömmen och uppvaknandet. Så försvinner Paprika, och tittaren möter Atsuko Chiba, en behärskad, sval psykolog som är Paprikas raka motsats. Kontrasten dem emellan förtydligas av att de länkas via rösten, kända
Megumi Hayashibara (Rei Ayanami, Faye Valentine etc.) gör de båda kvinnornas röster.
Chiba är involverad i ett projekt runt uppfinningen DC Mini, en apparat skapad av hennes kollega Tokita. DC Mini är en genialisk maskin som tillåter en att se in i andras drömmar. Tanken bakom är det oskyldiga "vad vackert det skulle vara att dela en dröm med sin närmaste vän". Men när företagets ofullständiga DC Mini-upplagor blir stulna är konsekvenserna allt annat än vackra. Allt fler tappar kontrollen över sig själva och mister verklighetsuppfattningen. Drömmar sipprar in i vardagen, och bakom katastrofen står någon vars syfte är att ta över det kollektiva medvetandet. Chiba, Paprika och deras vänner måste lyckas återta sina DC Minis, rädda de som drabbats och själva komma undan hjärntvätt, innan de alla drunknar i en ändlös mardröm.
Omdöme:
Trots tidigare succéer som
Perfect Blue och
Tokyo Godfathers, så är Paprika (2006) mitt första möte med en Satoshi Kon – produktion. Mannen känd för sina animerade psykologiska thrillers har med Paprika gjort en film som centrerar just drömmar och drömvärlden, vilket hans tidigare projekt balanserat på eggen till. Det är färgsprakande och udda, och det speciella och snygga omslaget ger en försmak av vad man visuellt kommer att möta. Filmen är full av både popkulturella och traditionella referenser, exempelvis dyker även bilder från tidigare Satoshi Kon-filmer upp som bioplanscher under filmen. Det hela kompletteras av
Susumu Hirasawas medryckande electropopiga soundtrack, som både samspelar med filmen samtidigt som den tycks köra sitt helt egna race.
Jag tycker hela filmen är överväldigande. Det är underbart och vackert, samtidigt som det ibland blir obehagligt och förvirrande. Man slängs in och ut ur drömvärlden, och när det till slut går snett, och drömmarna läcker in i verkligheten och ett medvetande går in i ett annat, är jag som tittare lika vilsen som Paprika och resten av gänget.
Paprika är en högkvalitativ resa in i det mänskliga psyket. Det är en diskussion om vad som är rätt och fel, vad som är verklighet och dröm, vad det innebär att vara mäktig eller maktlös. Den svenska utgåvan av Paprika har en 11-årsgräns, medan den amerikanska har satt högre, bland annat på grund av ett par nakenscener. Själv anser jag Paprika vara olämplig för en yngre publik, mest för att jag tror att den skulle vara så oerhört förvirrande. Det är lika mycket en surrealistisk regnbågsvärld som en mardrömssekvens, och jag tror att man finner det väldigt obehagligt om man tappar bort sig i det.
Bortsett från det, så rekommenderar jag Paprika varmt, entusiastiskt och högljutt. När filmen släpptes beskrevs den med "This is your brain on anime", och man kan bara önska att all anime gjorde samma intryck. Paprika är helt fantastisk.
Officiell hemsida - USA
