av Hitoshi Iwaaki
Jorden invaderas av små maskliknande utomjordingsyngel. Dessa yngel är parasiter, och tar över människors medvetande genom att skapa en parasitisk symbios i deras huvuden. Vår huvudperson, Shin, lyckas stoppa parasiten som har attackerat honom genom att knyta ett skärp runt armen när varelsen klättrar under hans hud. Parasiten smälter då samman med hans arm, och de blir den enda symbiosen där både utomjording och människa har separata intellekt i en delad kropp. Problemet är hur man undviker att bli upptäckt av andra människor, samt vad resten av parasiterna tycker om det hela ...
Del Reys utgåva av Parasyte, som förr gavs ut av tidiga Tokyopop, på den tiden de kallade sig Mixx Manga, skiljer sig från den gamla utgåvan. Den har en ny översättning, återställt en scen som censurerades av Tokyopop, ger ett nytt namn till f.d. ”Lefty” (numera heter han, som i originalet, ”Migi”, vilket betyder ”höger”). Sidantalet är samma som nyutgåvan i Japan, och innehåller därför fler sidor än den gamla, amerikanska utgåvan. Ett bra hantverk över lag, och väl värt att investera i om dina gamla Parasyte-pocketar har gått sönder lika mycket som jag misstänker att de har ...
Jag läste aldrig den gamla utgåvan av Parasyte, men nu när jag läser Del Reys nyutgåva inser jag vilken pärla jag har gått miste om. Serien är verkligen jättebra! Parasyte är en slags ekoskräckis, där vi människor tvingas konfronteras med naturens ideal: Äta eller ätas. En parasit tycker att vi människor är skumma, eftersom vi tycker det är fel att döda andra människor, men sedan glatt kan sätta i sig en hamburgare eller fläskfilé. Allt eftersom serien fortskrider blir kulturkrockarna mellan utomjordingarnas rationella tänkande och människornas samhälle allt tydligare. En utomjording tvingas t.ex. att inse att saker, som borde vara något att fira och glädjas över i djurvärlden, faktiskt anses omoraliskt och skadligt i ett ”civiliserat” samhälle. Parasyte ifrågasätter vårt ”vi och dom”-tänkande, och frågar sig om vi människor är så annorlunda från djuren egentligen? Är den stora skillnaden bara att vi har förlorat våra instinkter?
Vad gäller seriens teckningar är det våldsamt blodigt och mycket ”gore” emellanåt. Parasiterna äter nämligen genom att veckla upp huvudet de har tagit över, och med dessa tandförsedda ”flikar” bita huvudet av både folk och fä. Eftersom Parasiterna, av någon anledning som fortfarande inte har fått sin förklaring i serien, i huvudsak livnär sig på andra människor (som inte har tagits över av parasiter), blir det ganska mycket avbitna huvuden och sådant. Ingenting för den kräsmagade vill jag påpeka. Underligt nog, med tanke på hur kräsmagad jag själv är, har jag inga problem att läsa serien trots detta. Jag uppskattar hur parasiternas glufsande inte känns som slafs och blod bara för sakens skull, utan som ett sätt att visa deras totala ointresse för andra människors, och varandras, liv. Äta eller ätas, som vi säger i djungeln.
