av Koge-Donbo
Kotarou är en väldigt ensam pojke, hans mamma har dött och pappan jobbar ständigt. Kotarou spenderar sin tid med att plugga, då det snart är dags för högstadieintagningsproven. Men det lugn och ensamhet som Kotarou är van vid, och dessutom hatar, blir störd av en mystisk flicka som inte bara verkar hög och pratar som ett litet barn, utan verkar även känna honom. Flickan i fråga är Misha, hon påstår sig vara en ängel som kommit för att skydda Kotarou och göra honom lycklig. Kotarou själv är inte överdrivet lycklig över att ha fått en hyperaktiv ängel som beskyddare, än mindre att Misha klänger på honom och följer honom vart han än går.
Pita-Ten, som passande nog är en är en förkortning av orden ”Pitari Tenshi” som lite löst översatt betyder ”klängig ängel”, är gjord av
Koge-Donbo, känd främst för den otroligt söta, roliga och knarkade serien
Digi Charat. Pita-Ten finns även som en 26 delars anime, dock aldrig släppt i väst.
Likt Koge-Donbos andra serier är denna söt som socker, det värker i tänderna av att bara titta på omslagen. Detta kan i många fall skrämma bort ett antal potentiella läsare, men stå ut en liten stund till, jag lovar att det här är en serie som inte skulle göra er besvikna.
Trots sitt rosafluffiga yttre är det här en serie som innehåller mycket djup och i grund och botten är en väldigt mörk, sorglig historia. Något som är väldigt svårt att tro när man ser framsidan, och fortfarande är svårt att tro efter att man läst första boken.
Första boken är en typisk introduktionsbok, vi får träffa alla de viktiga figurerna i berättelsen, allt är väldigt stojigt och lättsmält. Men det artar sig, tro mig. Ju längre serien framskrider desto mer får man skymta av den seriösa, väldigt sorgliga sidan av serien. Tro mig, det blir riktigt svårt att hålla tårarna tillbaka längre in i serien.
Det är egentligen en ganska obalanserad serie, vissa av böckerna känns mest som fluff, andra är hjärtgripande episoder som får än att tråna efter mer medan vissa känns som rena färdsträckor. Men trots denna obalans i berättandet kan man inte låta bli att längta efter mer och det blir nästan omöjligt att inte sträckläsa alla åtta böcker.
Pita-Ten känns som Koge-Donbos hittills mest genomtänkta och ambitiösa serie. Trots att vissa av händelserna känns som färdsträckor fyller de ändå alltid någon form av mening och för berättelsen framåt.
Hon lyckas även att få sin schizofrena tecknarstil att fungera bra, då hon älskar att blanda tjusiga illustrationer med väldig uttrycksfulla sd-figurer.
Tillskillnad från vissa av hennes senare serier blandar man inte ihop figurerna här, då de alla skiljer sig ganska väsentligt från varandra till utseende. Men det är inte bara utseenden som skiljer sig, utan även deras karaktärsdrag och personliga utvecklig, något som jag tyckte vart väldigt klichéartat och stelt i hennes senare berättelser. I Pita-Ten känns det som att figurerna är mänskliga, att varje person faktiskt utvecklas och har sina egna personliga demoner att brottas med.
Det här är en serie jag rekommenderar varmt till alla, den är inte bara charmig och söt, utan även gripande. Och om du tänker avfärda den som en rosafluffig tjejserie kan jag hälsa att det faktiskt är en serie riktad till killar (fast den passar alla…) och publicerades av MediaWorks.
Så vill du har något som får dig att både skratta och gråta, eller om du bara ska läsa ett verk av Koge-Donbo, välj Pita-Ten.
