Planetes utspelar sig i en framtid där människan har rört sig ut i rymden och hennes färd till jordens närmaste grannplaneter är i antågande. Vi får följa Hachi, Fee och Yuri som arbetar långt ner i hierarkien med att samla upp
rymdskrot, skräp som svävar omkring och orsakar olyckor när det kolliderar med rymdstationer och raketer. Under tiden som berättelsen fortskrider så får man en inblick både i deras familjeliv och bakgrunder samt i det politiska krig som ständigt pågår i kulisserna. Alla människor är tydligen inte lika roade av rymden och de möjligheter den bjuder på och vissa är beredda att ta till våld för att stoppa fortsatta framsteg.
Det här är en väldigt jordnära (haha – förf. anm.) och realistisk serie, särskilt med tanke på att vi talar om en japansk science fiction-historia. Både personporträtten, handlingen i stort och uppmålandet av en framtid som känns väldigt nära men ändå fantasieggande, imponerar. Dessutom slipper vi för en gångs skull humanoida robotar, som det ju går lite inflation i. Berättelsen lyckas på ett bra sätt förmedla både huvudpersonernas inre resor, bekymmer och problem utan att någonsin glömma bort eller förringa den större konflikten som ligger och gror och verkar redo att explodera när som helst.
PlanetES berättas som en enda lång fortgående historia, men passar på att klämma in små fristående kapitel emellanåt när så behövs. Det kan vara ett familjeproblem som behöver lyftas fram åt läsaren eller en biroll som får en stund i ramljuset. Tempot höjs och sänkts i jämn takt och allt får ta den tid som behövs så att ingenting någonsin känns framstressat. Det här är något som växer allt eftersom man läser.
Författaren har sagt att idén till serien kom när han läste en bok med namnet ”A Garbage Problem in Space: Space Debris”, därav huvudpersonernas yrkesval. Han ska tydligen även ha undvikit att undersöka dagens rymdteknologi alltför noggrant, då han kände att det kunde inverka negativt på hans artistiska frihet, vilket gör de vältecknade bildrutorna än mer imponerande. Tecknarstilen liknar den i
Eden: it’s an Endless World och
Beck: Mongolian Chop Squad. Den har en imponerande detaljrikedom när det gäller kläder, maskiner och bakgrunder, men håller ansikten renare för att lättare kunna förmedla känslor via ansiktsuttryck och små nyanser. Värt att notera är även det faktum att både berättandet och framförallt tecknarstilen utvecklas ganska markant under de första kapitlen. Om man jämför bildrutorna och i synnerhet ansiktena mellan sidorna i första och andra volymen så ser man en klart synbar skillnad, till den andra volymens fördel.
Historien är bitvis väldigt vuxen i sin ton och använder sig av en avancerad och ibland tung engelska då en hel del teknologi- och fysiktermer används flitigt. Men om du har läst science fiction på engelska tidigare så bör det inte vara några som helst problem.
PlanetES finns även som
tv-serie med samma namn, och de båda följer i stort samma händelseförlopp.
Omdöme:
Vackert illustrerad och personligt berättat. Växer i samma takt som man gräver upp mer kring huvudpersonerna och deras vedermödor. Läskigt nära en femma, men stannar på en fyra då den börjar lite för fladdrigt och trevande.
