Det sägs att man inte ska döma en bok efter omslaget. Vilket självfallet låter bra, men det finns inte så mycket annat att döma en okänd bok efter, och när det gäller en manga jag inte sett tidigare, så är det titel, författare och omslag som lockar, i obestämd ordning.
Jag kan inte sätta fingret på vad som drog mig till Poison Candy. Jag föll lite för titeln, och det är väldigt sällan jag läser OEL (Original English Language)-manga. Omslaget däremot lämnade mig med en "det här kan gå bra eller riktigt, riktigt illa"-känsla. Jag plockade med den hem i alla fall, med tanken att det är kul att såga manga också, utifall att den skulle visa sig vara usel. Jag hade inga högre förhoppningar.
Jag hade fel. Åh, så fel jag hade. Poison Candy är en planerad trilogi av David Hine (bl.a.
Spawn,
X-Men, Stange Embrace) och Hanzo Steinbach (
A Midnight Opera), och efter att jag läst ut första volymen kändes det nästan omänskligt att jag skulle behöva vänta tills nästa trycktes istället för att bara springa tillbaka till SF-bok och köpa med den hem.
Ungdomar dör. Drabbade av det obotliga SKAR (South Korean Adolescent Retrovirus), är de som stearinljus vars lågor plötsligt flammar upp, obarmhärtigt starkt och onaturligt, för att lika hastigt blåsas ut. Sjukdomen drabbar bara ett fåtal, och alltid ungdomar. Sam har talang, drömmar och ett liv. Men när han dras in i härvan kring SKAR och Henry Ravens forskning om de drabbades superkrafter finns det inte längre någon återvändo. För att rädda sig själv måste han vara beredd på att förlora allt - att lämna över sitt liv mot ett ensamt löfte om svar.
Poison Candy är en genial blandning av drömmar och svek, om hur de vuxnas värld inte räcker till och om den skräckblandade fascination man känner inför det okända.
Det är spännande och överväldigande i sin enkelhet, både i språk och stilistiskt, där man satsat på att få ut mycket ur det minsta, utan att för den delen frångå från varken detalj eller bakgrund. På många sätt känns det som en amerikansk serie (inte konstigt med tanke på författarens bakgrund) som tryckts ut i mangaupplaga, vilket i Poison Candys uteslutande känns positivt.
Men det är relationerna som är limmet i berättelsen. Sams nykära, uppsluppna och ändå lätt tafatta förhållande till flickvännen Donna, hans föräldrars katt- och råttalek med varandra, Ravens relation till sina "skyddslingar", och till och med det äldre tjuriga paret som bor granne med Sams familj, är öar av realism i ett hav av det övernaturliga. När första volymen tar slut är jag full av förväntan inför nästa samtidigt som jag har en knut i magen. Historien må vara overklig, men framförandet känns äkta. Så jag säger ljug för mig, och få mig att tro att det är sant. Jag är med, bara jag får veta vad som händer sen.
Intervju med David Hine om bl.a. Poison Candy.
