En vacker och humoristisk Ghibli-film, med en unik särprägel som rotar berättelsen i tittarens hjärta.
Porco Rosso handlar om den föredetta italienske stridspiloten Marco ”Porco” Pagot, som förbannats med ett grishuvud efter Första Världskriget. Nu försörjer han sig som prisjägare och är luftpiraterna kring Adriatiska havets största skräck.
Porco Rosso är på många sätt, med sin färgsprakande detaljrikedom, en typisk Miyazaki-produktion från ansiktsdrag till den ständigt återkommande kärleken till luftfordon. Även musiken är som så ofta annars skriven av Joe Hisaishi (och dessa två är som animevärldens Tim Burton och Danny Elfman för mig). Jag såg Porco Rosso med höga förväntningar, och vart så förtjust att jag nu antagligen är oförmögen att förstå mig på den som inte charmas av den här filmen.
Bortsett från att den på alla bra sätt bär den klassiska Miyazaki-prägeln, är Porco Rosso ändå unik bland sina syskonfilmer. Exempelvis är protagonisten varken ett barn eller en ung vuxen, och berättelsen blir på så sätt inte ett steg bort från barndomen och in i vuxenvärldens perifära delar (en såkallad coming-of-age story).
Porco är en man som överlevt ett krig, men samtidigt förlorat nästan allt han älskade i livet. Ett av filmens mest utmärkande drag är just hur förankrad den är i verkliga politiska händelser. Porco Rosso utspelar sig under mellankrigstiden och refererar ofta till det gångna kriget, den ekonomiska krisen och bytet av regimen i Italien. Porco själv är en symbol för anti-fascismen, och vägrar trots hot att stödja det nya styret och bidra till fler människors död. ”Jag är hellre gris än fascist” säger han i en scen, och jag jublar inombords för jag kan inte låta bli.
Det förekommer inga övernaturliga och magiska inslag bortsett från Porcos huvud, som mest påminner om att bokstavligen bära skammens ”hundhuvud”. Jag tror att Porco inte kan släppa taget och förlåta sig själv, vilket även drabbar den som älskar honom.
Ändå är han en sådan karaktär fylld av självdistans, som får en att glömma allt det svåra runt omkring honom. Många komiska situationer uppstår i hans utbyten med den självutnämnde rivalen Curtis, eller den livsglada och ambitiösa Fio, som under en tid då det inte passade sig ändå gav unga, karriärsugna kvinnor ett ansikte.
Porco Rosso, eller Kurenai no Buta (Karmosinröde Grisen) som den heter i hemlandet, var Hayao Miyazakis sjätte film för Studio Ghibli. Den gick upp på japanska biodukar 1992, och finns nu äntligen även på svensk DVD. Det är en färgstark, visuellt vacker film som är medryckande och glädjande, och jag kan inte rekommendera den starkt nog.