Av
Tachibana Higuchi
Tachibana Higuchi, som är mest känd för sin nuvarande serie Gakuen Alice, skrev Portrait of M & N tidigare under sin tecknarkarriär. Här får Higuchis udda sinne för humor fritt spelrum, men kanske får hon lite för fria tyglar. Till skillnad från den mer välbalanserade Gakuen Alice är Portrait ständigt lite för mörk, lite för skruvad och lite för otrolig. Gillar man riktigt udda serier kan serien däremot ett visst läsvärde.
Varje människa har en hemlighet som de inte kan berätta för någon, men Mitsuru och Natsuhikos hemligheter råkar vara ganska svåra att dölja för omvärlden. Mitsuru har utvecklat en kluven personlighet, vars lite udda smak tenderar att mötas med oförstående från omvärlden. Natsuhiko i sin tur bör helst inte komma i kontakt med blanka föremål och speglar. Portrait of M & N är inspirerad av kända folksagor och mytologi, men lägger gärna till en mörk tvist på de redan ganska mörka berättelserna.
Kul att veta
Tachibana Higuchi är mest känd för sin nuvarande manga, Gakuen Alice, som även blev gjord till
TV-anime. Portrait of M & N var den andra mangan hon påbörjade efter sin debut med envolymsmangan Swan Lake (ännu inte utgiven på vare sig engelska eller svenska). Portrait blev 6 volymer lång.
Omdöme
Sällan har en efterlängtad serie gjort mig så besviken som just Portrait of M & N. Serien är inte fullständigt värdelös, men i jämförelse med den fantastiska Gakuen Alice, som jag vad lyckligt lottad nog att få översätta till svenska (gick i tidningen Shojo Stars, reds anm), är Portrait platt, dåligt genomtänkt och klarar inte av att leva upp till sin potential.
Nu lider nog Portrait av jämförelsen med sin efterföljare, men det är svårt att undvika att jämföra. Gakuen Alice briljerar med sina långsamt men effektivt uppbyggda intriger och hemligheter, medan Portrait lyckas bränna av allt sitt krut innan ens halva boken är över. Varje kapitel avslutas med ett så stort avslöjande, att jag till slut inte har någon lust att läsa vidare. Serien misslyckas därmed med att bygga upp en hållbar spänning som lockar till vidare läsning.
Det som Portrait däremot lyckas med är dess idé att hämta inspiration från olika folksagor och mytologi, som sedan integreras i seriens moderna miljöer. Inslagen av klassiska sagor à la
Bröderna Grimm och grekisk mytologi blir så fullständigt fel i modern miljö att det till slut kommer ut på andra sidan och blir helt rätt. Få serier kan nog stoltsera med att vara så märkliga som Portrait, och det är tråkigt att resultatet inte blev bättre. Jag är övertygad om att serien hade blivit bättre om Higuchi hade haft mer författarerfarenhet när hon skrev den. Just nu är det mer vilja och entusiasm än den briljans jag är van vid att se från henne.
Som det är nu rekommenderar jag bara Portrait till er som absolut vill ta er en titt på vilken slags serier Higuchi skrev i början av sin karriär, samt till er som är rejält sugna på en dos bisarr humor och mörka folksagor. Om du redan har läst Portrait och vill ha något liknande rekommenderar jag den välskrivna
Castle of Dreams av Masami Tsuda, som också genomsyras av en klassisk sagokänsla. Jag rekommenderar även så klart
Gakuen Alice, som är en både välskriven och extremt underhållande. Det är också den serie där Higuchis udda humor äntligen började smälta in på rätt sätt i hennes berättande.
