Det finns en skog där djuren är magnifika bestar, och vandrar jorden i den skepnad de hade i tidernas gryning. Här är djuren gudar och försvarar skogen från människan, under den Stora Skogsandens vakande öga.
Till denna plats kommer Ashitaka, den siste prinsen av Amishifolket, i sökandet efter sanning och frälsning från sin förbannade kropp. Hans sökande leder honom till Irontown, ett fort under Lady Eboshis styre, där man utvinner malm ur berget. Lady Eboshi är kall, affärsinriktad och hård, men Ashitaka ser henne samtidigt som den som räddar unga kvinnor från prostitution och hjälper leprasjuka. Men Eboshis omtanke för sin egen stads framgång drabbar urskogen, och kampen mellan människorna och djurgudarna är oundviklig och skoningslös.
I ett försök att medla fred mellan sidorna dras Ashitaka allt mer in i skogens mysterier. Här möter han San, som är villig att slåss till döden för att bli av med Eboshi och driva människan från de heliga markerna. En trevande relation bildas mellan de två, och i kampen mellan djur och människor, mellan vänskap, hat och blod, finner sig Ashitaka falla handlöst för San, en flicka uppväxt bland bestar och andar, den så kallade Princess Mononoke.
Omdöme:
Princess Mononoke (Mononoke Hime) är en mästerlig sammansättning, en fulländad helhet av bild, berättande och musik som etsar sig hos tittaren från början till slut. Jag skulle ljuga om jag sa annat än att det är en favorit. Det är en visuell upplevelse, som lyfts ytterligare av den finstämda musiken signerad Joe Hisaishi.
Hayao Miyazakis Ghibli-film från 1997 behandlar som många av hans andra filmer (se Nausicaä of the Valley of the Wind) kampen mellan människan och natur. Här har han valt att visa det utifrån en bakgrund av Shinto-tro som varit central för Japans historia. För oss i väst kan det vara svårt att förstå alla referenser, vilket man hade i åtanke då manuset skrevs om till engelska. Även den versionen är väldigt sevärd, och översattes av kritikerrosade Neil Gaiman.
Som alltid med Miyazakis är personporträtten en fascinerande del av helheten. Här målas det upp otypiska personligheter som bryter mot den traditionella miljö allt utspelar sig i. Lady Eboshi är som en legoknekt, och även då jag beundrar hennes hårdhudade sätt för en ensam kvinna av sin tid, finner jag henne osympatisk och främmande. I motsatt till henne är Ashitaka och San oerhört mänskliga i och med hur de dras mellan vilka de är och vad de vill. Mina favoriter finns dock bland urskogens gudar. Sans vargmor Moro är personifieringen av den visdom bara ålder och erfarenhet ger, samtidigt som hon lever så som en varg ska, genom instinkt och känsla för vad som ska göras. Hennes väsen bygger på styrka och lojalitet. Man har gjort väl i porträtterandet av de små detaljerna kring djurens drag, hur aporna agerar i flock, hur vildsvinen reagerar då provocerade. Till och med då San matar Ashitaka gör hon det som en varg med försvarslösa valpar, hon tuggar maten åt honom.
Princess Mononoke är en film där livet själv återföds i en vision av krig. Den är därför aggressiv och blodig trots skönheten som presenteras, vilket kan vara skrämmande för den yngsta publiken. Därför rekommenderar jag att de minsta ser den i sällskap av en förälder. Bortsett från det anser jag Princess Mononoke vara något alla bör uppleva.
