av Yasunori Mitsunaga
"That is not dead which can eternal lie.
And with strange aeons even death may die."
Det pågår ett dolt krig bland de
odöda;
vampyrerna,
varulvarna och alla andra monster bråkar inbördes. När Hiro Hiyorimi blir överkörd av en lastbil och sedan återuppväcks av Hime, dotter till kungen av alla monster, dras han rätt in i striden.
Den nu odöde Hiro behöver regelbunden påfyllning av Himes blod för att fortsätta leva och får finna sig i att bli hennes tjänare. Trots att han inte förstår sig på den arroganta prinsessan i svart, känner han ett starkt behov av att beskydda henne. Hime å sin sida, upptäcker med tiden att hennes tjänare inte är en fullt så oduglig krigare som hon till en början ansåg.
Tillsammans börjar de bekämpa olika monster i människornas värld – vilket i Hiros fall oftast innebär en återkommande våldsam och blodig död. Det här är inte en manga för barn, så mycket står klar redan efter första kapitlet.
På Himes sida står även den lilla, men superstarka androiden Flandre och snart nog kommer även en varulv med i gänget som motvillig allierad.
Kul att veta:
Den japanska originaltiteln är Kaibutsu Oujo vilket direkt översatt blir monsterprinsessan. Även Himes namn är ett ord för prinsessa, vilket för mig för tankarna till
Ghibli’s Mononoke Hime – även den titeln betyder monsterprinsessan.
Dikten i början av recensionen återfinns i början av mangan, och ska även skymta förbi i animens öppningssekvens. Det är ett citat från
Lovecrafts berömda (och påhittade) bok
Necronomicon, en fasansfull bok som bland annat ska beskriva hur man åkallar de döda.
Serien är ännu inte avslutad och består hittills av fyra volymer. Den har också animerats, dock är animeversionen mycket mindre blodig och våldsam.
Omdöme:
Mangan lät lockande, någon form av japansk twist på Buffy vampyrjägaren, med en odödlig och ovetande kille inslängd känns ju inte helt fel. Tyvärr är Princess Resurrection varken särskilt rolig, rörande eller ens skrämmande.
En av de mest negative aspekterna är teckningsstilen som helt enkelt är ful. ”Sneda” vinklar här och där, amatörmässiga och trista ansikten och stora bröst som ändå bara liknar degiga klumpar…
Nej, det är svårt att känna skräck eller äckel när man regelbundet störs av att folk har för korta lemmar eller anatomiskt omöjliga positioner. Vilket är synd, för det hackas av kroppsdelar och mördas monster (med motorsåg!) till höger och vänster, potentialen för häftig splatter finns helt klart på plats.
Att handlingen sedan börjar virrigt och att det är svårt att fästa sig vid personerna ökar knappast underhållningsvärdet. Den enda riktigt sympatiska karaktären är Flandre, som med styrka, gullighet och Hooba – det enda ordet hon säger – är ett litet charmtroll.
I Princess Resurrection finns fröet till en mycket spännande intrig, men man ska verkligen vara ett fan av monstergenren för att orka gräva fram den. Om du bara dör av längtan efter nästa volym av Hellsing, kan det här vara värt att kolla in. Annars finns det förmodligen bättre manga tillgänglig.
Länkar:
DelRey: Förhandstitt på några sidor ur mangan hos DelRey
