av Ueda Hajime
Q-Ko-Chan. Q-Ko-Chan. Vad ska jag säga? Förutom att det lät smålustigt att uttala, hade jag ingen som helst koll på mangan förrän jag fick låna den. Och ärligt talat, efter att ha läst de två volymerna känner jag mig långt ifrån en erfarenhet rikare…
I centrum för händelserna har vi Kirio, som avskyr sin syster och knappt är trevlig mot sina vänner. Kirios mamma är major i armén och han och alla han känner bor i ett avgränsat japanskt område bland öarna, i ständiga förhandlingar med fastlandsnationerna. I en framtid där världen tycks styras av militärmakter och många fått sätta livet till under diktaturers styre, så bli Jorden dessutom anfallen av utomjordingar och robotliknande såkallade ”Dockor”. När en av dessa dockor, komplett med minnesförlust, sött ansikte och osäker personlighet, kraschlandar på Kirios tomt och ber honom bli hennes pilot, är det upptakten till någon form av internationell och möjligen även interstellär konflikt som kan förgöra världen. Dockan, kallad Q-Ko-Chan, är en av många, men hennes roll skiljer henne från mängden på sätt varken hon eller Kirio kan ana.
I det stora hela känns Q-Ko-Chan hafsig, förvirrande och menlös. Det är inte fult, det har sin egen stil, men den är sketchig och slarvig i detaljer och omgivningarna att jag mest blir trött av att se på det hela. Ingen och ingenting känns intressant och efter ett tag är jag lika likgiltig som Kirios döda fiskblick. Frågor besvaras inte, säcken knyts inte ihop. Det finns inte ens ett avslut. Förlaget Del Rey är oftast väldigt bra på att lista sådant som kan bidra till frågor hos läsaren, och även här har de gjort ett bra jobb. Men de kan inte förklara sådant som inte finns, utan har avslutat volym två med ett brev till läsaren om att de faktiskt inte vet hur serien slutar (precis som författaren själv tydligen).
I Japan är Q-Ko-Chan klassad som en seinen manga (män är med andra ord målgruppen). Men om man är yngre missar man nog de sexuella undertoner som finns i en del av Kirios påståenden, så jag anser serien i sig inte vara opassande för yngre läsare. Vilket inte innebär att jag skulle rekommendera den.
Snarare kan jag inte rekommendera Q-Ko-Chan för någon över huvud taget. Varken handling, upplägg eller humorn (?) är i min smak. Men Ueda Hajime, har även skrivit mangan
FLCL (efter animeserien), och började sin karriär som doujinshiartist där han stack ut för sin unika tecknarstil. Möjligtvis kan den som verkligen tyckte om FLCL hitta något av värde i Q-Ko-Chan: The Earth Invader Girl, men jag ger inga garantier.
