Möt 17-årige Ayato Kamina, bosatt i Tokyo med sin arbetsnarkoman till mor och med det säregna intresset att måla en viss tjej som står på klipporna invid havet.
Ayato är på väg till en ny skoldag då pendeltåget blir attackerat. Han stöter abrupt på tjejen från sina tavlor och hans verklighetsuppfattning får sig en fundamental törn då hon berättar att det Tokyo han är bor i är isolerat från omvärlden inuti en enorm sfär och kontrollerat av den utomjordiska rasen Mu.
Det är omöjligt att inte jämföra denna serie på i stort sett alla vis med
Neon Genesis Evangelion (1995). Även här presenteras vi för den i allmänhet viskande unga pojken som tas omhand av den ölhävande kvinnan i 25-årsåldern, får i uppgift av en hemlig organisation att styra en gudalik mecha för att upprätthålla motståndet mot lerliknande utomjordingar och möter under tiden en handfull andra unga själar med mindervärdeskomplex. RahXephon, som för övrigt föregicks av en mer lättsmält manga, fullkomligt svämmar över av religiös symbolik, främst relaterad till
Maya- och
aztekkulturerna. T ex så uppenbarar sig Mu för första gången efter 21 december 2012, vilket i den korträknande mayakalendern markerar brytningen mellan två betydande epoker.
Musikansvarig
Kanno är visst ofelbar. Den undersköna sången med vilken en av karaktärerna väcker den organiska roboten till liv är riven ur operan
Prins Igor och första avsnittet öppnar med ett stycke av 1800-talkompositören
Wagner, vilket hintar om att musiken kommer att spela en fortsatt nyckelroll i intrigen.
Animationen är enastående för en tv-serie och på det hela taget är RahXephon snäppet mer vuxen än
Hideaki Annos banbrytande serie (NGE), vilket märks inte minst på de mer verklighetstroget proportionella karaktärerna. Realismen innebär dessvärre också mindre slapstick och efter några myshumoristiska flugviktanspelningar på sex i de första avsnitten med klassiskt animebrudskittlande med tuttkomplex som basis är nörddrömmarna slut och allvaret tar vid. Tittaren blir snart varse att denna överarbetade animeproduktion i grund och botten är en massiv kärleksskildring mellan Ayato och hans beskyddare Shitow, smidigt inbäddad i ett täcke av mechastrider.
Trots det massiva karaktärsgalleriet är det ingen som jag direkt faller för, mest beroende på att krutet främst är lagd på den blytunga storyn; inget är rättframt eller simpelt och man riktigt känner hur upphovsmakarna tar i från tårna för att försöka vara allt annat än lättsmälta. RahXephon ställer istället fler frågor än vad den är villig att besvara, så även om samtliga aspekter är tekniskt bättre än i den sju år äldre förebilden, blir medaljens baksida ett förlorat helhetsperspektiv.
Jag trodde mig först vara för okoncentrerad vid första maratonsittningen, men likväl som det är omöjligt för mig att inte sympatisera med karaktärerna efter att ha lärt känna dem i 26 avsnitt, anser jag efter att ha ögnat igenom serien en andra gång, att den är alltför obskyr och ingenting för slötittaren. Se först
Neon Genesis Evangelion.
