Ayato är som vilken vanlig tonårskille som helst, tror han i alla fall. Han ägnar dagarna åt skolan och hans största bryderi i livet är att få flickvännen Hiroko och barndomsvännen Reika att hålla sams. Allt förändras en solig eftermiddag då två höga dån hörs utanför Ayatos hem, efter det sker allt väldigt snabbt. Okända män klädda i svart försöker kidnappa Ayato och döda Reika, men hindras av en mystisk kvinna som sedan för dem till ett hemligt tempel. I templet får de beskåda ett gigantiskt ägg, som visar sig vara en robot enbart Ayato kan styra. Med robotens hjälp lyckas de fly stan, och Ayatos äventyr kan ta sin verkliga början.
För länge sedan, på en plats långt borta (dvs. Hagsätra…) vill jag minnas att jag satt och mös genom hela öppningsscenen till, den då nya, animen RahXephon. Nu när jag fick chansen att läsa mangan var det inte konstigt att jag hade höga förväntningar. Animen hade levererat känsla, djup och skönhet, och jag närde förhoppningar om att mangan skulle hålla samma höga klass. Men tji fick jag.
Inledningsvis började det lovande med
Trollkarlen från Oz-referenser, men efter det föll kvalitén snabbt. Det börjar lite oskyldigt med att vi får skymta en trosa, fortsätter med "fördelaktiga" vinklar och snart inser man att all filosofi, stillsamt djup och berättarteknik som gjorde animen bra är som bortblåst i mangan. Istället har det ersatts med slapstick-humor, trosor och upptryckta bröst.
Visst, nu sitter du där och skrockar över att jag är pryd, men allt har sin tid och plats. I serier som
Najica har det sin charm och är rätt underhållande, men överdriven fanservice och slapstick ska varken ha tid eller plats i en serie som RahXephon. Vad som en gång kändes som en seriös och berörande serie, känns nu som ett fånigt hafsverk. Den känslan förstärks av att serien är rätt dåligt tecknad. Var för sig är bilderna snygga, men som serie ger de ett dåligt intryck. Kan tänka mig att tecknaren Takeaki Momose är duktig på enskilda illustrationer, men att förmedla rörelse och känsla i bilder går sämre. Serien känns stel och styltig i sin design, vilket också gör den ganska generisk och opersonlig.
Hade jag gjort min hemläxa innan jag började läsa mangan kanske jag inte hade blivit lika besviken. Läser man på lite innan lär man sig att mangan gjordes efter animen, att det är en typisk massproducerad manga enbart gjord för att tjäna pengar på en redan populär titel. Som nämnt innan, är det Takeaki Momose som står bakom den. Han var till en början tilltänkt som karaktärsdesigner till animen, men blev ratad i fördel för Akihiro Yamada.
Istället gavs Momose frihet när han gjorde mangan, vilket resulterat i både stora och små förändringar i historien samt en massa inlagd fanservice. Synd bara att det inte var fanservice för de riktiga fansen.
De som älskade animen, eller som gillar seriösa serier i övrigt, bör nog hålla sig undan den här mangan. Men gillar du serier i stil med
Negima och
Love Hina, samt finner stora robotar sexigt, då kan det här vara en manga för dig.
