Det finns en hel del saker Ranma Saotome inte är bra på, men kampsport räknas inte dit. Där är det snarare tvärtom, och om matte hade varit en kampsport skulle Ranma vara nya Einstein. Det är en egenskap som kommer väl till pass då Ranma strävar efter att bli mästare i familjens egen kampsportsstil: Anything-Goes Martial Arts. Men ingen väg är utan hinder, och Ranma lider av flera problem: 1) Han är drabbad av en förbannelse som förvandlar honom till flicka när han kommer i kontakt med kallvatten. 2) Vilket kön han än tycks ha är han ständigt ansatt av envetna och labila friare. 3) Ranma är så fantastiskt taktlös att de personer han faktiskt vill ska tycka om honom mest vill strypa honom långsamt.
Det är inte lätt att vara en 16årig kampsportande kille i ett förväxlingsdrama med könsbyten, det är ett som är säkert!
Kul att veta:
Ranma½ är en sju säsonger lång anime baserad på den 38 volymer långa mangan med samma namn, skriven av Rumiko Takahashi, Japans troligen mest förmögna kvinna. Tolv OVA avsnitt och två långfilmer ingår i samma serie.
Omdöme:
Den här serien är den första långkörare jag fastnade i och den står för animenostalgi och många goda skratt. Ranma är hopplöst klumpig när det kommer till att lösa sina relationsproblem, fastän han och Akane tydligt gillar varandra, är det ett faktum att de inte kan kommunicera för fem öre. Samtidigt utsätts de konstant för familjens och vännernas påtryckningar tillika totala exploatering.
En av de bästa grejerna med Ranma½ är det breda persongalleriet, fullt av excentriska karaktärer som bidrar till de mest bisarra komplikationer och twistar. Samtidigt är Ranma hyfsat varierad genremässigt, trots att målgruppen var unga tonårskillar, passar den allt från den som vill ha action och slagsmål, de som letar efter utdragna kärlekshistorier samt den som söker slapstickhumor på hög nivå. Ranma ½ är en blandning av det mesta, och håller sig ändå till en viss jargong som följer serien igenom. Igenkänningsfaktorn bidrar därför mycket till komiken. Samtidigt är det just som i mangan aningen tradigt med upprepningarna, då karaktärerna i sig är många men personutvecklingen begränsad, och animen hade nog bara vunnit på att vara sisådär två säsonger kortare. Slutsatsen är alltså att Ranma½ ibland är riktigt bra och ibland mindre bra, men bra likaså. En animeklassiker, värd att slänga ett öga på helt enkelt.
