Av Åsa Ekström
Sayonara september är en serie om skaparglädje och serieskapande. Serien, som är tänkt att bli en trilogi, följer Alex och hennes klasskamrater under hennes tid som elev vid en serietecknarskola. Serien är tjusigt tecknad och bjuder på både glädje och svåra stunder, kryddat med referenser till japansk popkultur, inslag av musik, homoerotik och allt annat som lyser upp och värmer i höstmörkret.
Alex stora dröm är att bli mangatecknare. Nu ska det äntligen bli verklighet, i och med att hon har kommit in på en tecknarutbildning på en skola för serietecknare. Alex får dela lägenhet med klasskamraterna Janne och Christoffer. När lektionerna börjar kastar sig alla över pennorna och börjar teckna för glatta livet, men livet på skolan är inte alltid lika enkelt: Alex upptäcker att en av hennes klasskamrater, den något dystra Lillian, blir utfrusen av sina klasskamrater, samt att Christoffer tycks ha lämnat en hel del outredda känslor bakom sig innan han började på skolan. Och så är det Alex själv, som har en hemlighet hon inte kan berätta för någon annan. Tur att kompisarna finns där och kan stödja när det värker som mest i bröstet och hjärtat...
Kul att veta
Åsa Ekström är den första svenska tecknaren som har jobbat som assistent till en japansk mangatecknare. Hon blev också först ut med att publicera en svensk manga i en serietidning,
Tokyo by night, som gavs ut i den numera insomnade mangatidningen
Manga Mania. Förutom hennes egna serier har hon bl.a. även tecknat mangapartierna i
Stall Norrsken och jobbar för närvarande som illustratör till barnboksserien
Drakriddare.
Omdöme
Det första som slår mig när jag börjar läsa Sayonara september är skaparglädjen som märks i varenda bildruta. Det är inte bara Åsas egen skaparglädje som syns; alla figurerna i serien utstrålar detta. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ett sting av avund, då jag själv en gång i tiden som nybakad mangaläsare spenderade många kvällar böjd över min overhead (i brist på ett eget ritbord) och övade tuschtekniker. Tyvärr sträckte min tecknartalang sig inte så mycket längre än till streckgubbar, så jag får nöja mig med att njuta av andra, mer talangfulla svenska mangatecknares alster. Det är å andra sidan inte särskilt fy skam det heller!
I Sayonara september möter vi en massa elever från olika bakgrunder, vars gemensamma nämnare är att de drömmer om att bli serietecknare. Det gemensamma intresset till trots är de alla väldigt olika som personer, vilket förstås även avspeglar sig i deras olika tecknarstilar. Alex, seriens huvudperson, tecknar manga med en
One Piece-liknande stil, men hon är inte den enda som gillar manga i klassen: Alex tjusiga klasskamrat Christoffer tecknar till exempel homoerotiska serier i klassisk 70-talsstil á la
Ryoko Ikeda (
Lady Oscar). Jag gillar hur serien bryter av mitt i huvudserien vid ett flertal tillfällen och istället stoppar in utdrag från Alex och de andra elevernas alster. Åsa, som uppenbarligen kan sin mangahistoria, har gjort ett utomordentligt jobb med att ge de individuella stilarna sina egna särdrag och tekniska nivå. En läcker touch i en för övrigt mycket vältecknad serie! Det märks att Åsas erfarenheter från tidigare projekt, samt förstås tiden i den japanska tecknarstudion, tycks ha gjort susen. I den här första volymen, som Åsa arbetade på under flera års tid, kan man verkligen se hur serien blir snyggare för varje kapitel.
Men serien handlar, liksom livet, inte bara om serietecknande. Vi får följa Alex upplevelser av mer allmängiltig ungdomskaraktär, såsom krogbesök, klassfester, snurra flaskan, mobbning och mycket annat. En av mina absoluta favoritscener i den här första volymen är när några av eleverna har varit på krogen och målat serietatueringar på varandras armar. Det är något så otroligt livsbejakande över de sista rutorna av den scenen, som jag verkligen fastnade för.
Slutligen ska serien ha en eloge för bra extramaterial. Vi får en god inblick i hur serien skapades, samt massa fin fanart från andra svenska tecknare (varav många tecknar just manga). Men det bästa är nog alla roliga kommentarer från Åsa själv. Jag har inte sett så bra extramaterial i en manga sedan
Dramacon.
Sayonara september är en serie som passar för de flesta åldrar, men då den tar upp en del svåra ämnen som mobbning och utanförskap kan det kanske vara bra om de yngsta läsarna får läsa den tillsammans med en förälder. En del av det som tas upp i serien kan säkert vara värt att diskutera tillsammans. Serien rekommenderas i vilket fall som helst varmt till er som är nyfikna på hur manga ser ut när den utspelar sig i svensk miljö, samt till er som helt enkelt bara gillar bra serier i största allmänhet, manga eller annat. Och till er läsare som uppskattade
Paradise Kiss,
Nana,
Dramacon,
Kimi ni Todoke,
Love Com och liknande serier: Vad väntar ni på? Skynda er att läsa Sayonara september ni också.
Länkar
Åsas hemsida
Sayonara September blog 
