Nozomu Itoshiki tar sig an en skolklass där alla elever tycks vara en smula underliga på sitt eget lilla vis. Itoshiki, även känd som Magister Förtvivlan, försöker lära sina elever vikten av att alltid se livet från den mörka sidan samt att framtiden absolut inte kommer att förändra deras miserabla liv till det bättre. Under seriens gång möter vi allt från stalkers, missanpassade japanska barn uppväxta utomlands och ungdomar som vägrar gå till skolan till ordningsmän med överdrivet kontrollbehov.
Allt serveras med en smula svart humor och kryddas med bitska kommentarer om allt från politik till populärkultur.
Kul att veta
Koji Kumeta har tidigare gjort serier som Katteni Kaizo och Ike! Nangoku Ice Hockey-bu. En av Kumetas tidigare assistenter, Kenjiro Hata, har i efterhand blivit känd för sin serie Hayate the Combat Butler. Kumeta gjorde ett omtalat avhopp från sitt tidigare mangaförlag Shougakukan och jobbar numera för Kodanshas Weekly Shonen Magazine. Sayonara, Zetsubou-sensei finns även som anime.
Omdöme
Sayonara, Zetsubou-sensei har emellanåt sina poänger, men för att verkligen uppskatta serien krävs dels att man är rätt införstådd i hur det japanska samhället fungerar samt har koll på landets populärkultur. Sist men inte minst krävs ett ganska speciellt sinne för humor. Ju mer manga och anime man har sett, desto mer kommer man troligtvis att uppskatta serien och dess något vrickade humor.
Själv känner jag att jag inte riktigt är rätt läsare för serien. Det jag trots allt uppskattade med den var skämten om den japanska kulturen, som emellanåt är riktigt fyndiga. Kumeta har en förmåga att sätta fingret på klyftorna mellan vad som är okej eller inte att säga högt och tycks strunta fullständigt i om han lyckas förarga någon med sina kommentarer. Det är faktiskt ganska uppfriskande!
Däremot så fastnar jag inte för serien i övrigt. Eleverna i klassen är alltför stereotypa och enkelspåriga exempel på de fenomen som de ska symbolisera. Eftersom jag inte har något intresse för haremserier (serier som skildrar en ensam kille med många potentiella kvinnliga kärleksintressen), så intresseras jag inte heller nämnvärt av seriens försök att bygga upp en slags dyrkande kult bland de kvinnliga eleverna i klassen inför deras minst sagt udda lärare.
Jag rekommenderar serien främst till er som gillar serier med riktigt skruvad humor, som Cromartie High School, My Heavenly Hockey Club, Wallflower och liknande serier. Däremot gör läsare som vill ha en serie med en mer framträdande och sammanhängande intrig troligtvis bäst i att hoppa över den här serien.
Serien passar för de flesta åldrar, men jag misstänker att humorn i serien kan vara svår att hänga med i för yngre läsare.
