Under guldåldern innan anime blev vardag i Sverige gjorde Serial Experiments Lain rent hus bland lekmansanalyserna på den tidens nätforum. SEL var den spirituella föregångaren till
.hack//sign då fenomenet i förväg planerades bli en multiformatberättelse i form av anime, manga och tv-spel.
Visserligen släpptes berättelsen på samtliga format, men då sammankopplingen var svag görs det idag lite väsen om de andra forumen förutom – med viss rätt - animeserien.
Unga Lain föredrar att gå hemma och känna sig trygg i sin mysiga björndräkt, fram till dagen då klasskamrat Chisa tar självmord. Kacklet i hönshuset blir gällare än någonsin i klassen då flera av tjejerna har fått mejl från Chisa – skickade efter dödsfallet. Då även Lain får ett mejl övertalar hon sin far att köpa henne en ny Navi (tänk en Mac på tjack) och flickan med de sorgsna ögonen verkar ha hittat sin passion i livet - nätets skådespel och ens handlingar online verkar reflekteras i vardagen.
Hennes kompisar gläds över hur den nyligen tillbakadragna Lain öppnat sig lite mer, vilket danar i takt med att ”the Wired” tar upp allt mer av hennes tid och hela hennes flickrum byggs om till en enorm hackercentral. Snart haglar de sci-fi-existentiella frågorna; Var går gränsen mellan verklighet och online? Vilken betydelse har Gud på nätet? Och vad har kraschen i Roswell 1947 med det hela att göra? Tänk de mest kufiska avsnitten av
Evangelion. Fast hela tiden. Fast bra.
Om alla animeer har en personlighet, har SEL en paranoid sådan. De sidor den unga tjejen ogillar mest hos sig själv förkroppsligas till en spöklik psykotisk dubbelgångare. Ni som sett
Perfect Blue kommer känna igen er och teorin om själar som hålls vid liv via nätet, fungerar lika bra här som i
Ghost in the Shell.
Regissör Ryutaro Nakamura (
Sakura Wars och gamla
Cobra) verkar ha haft en närmast landskapspornografisk fascination för sprakande telefonstolpar och flimrande datorskärmarna, om än med ett matt intryck, ackompanjerat till skitiga stråkar likt tagna ur
Akira Yamaoka mest funkiga
Silent Hill-uppstättning.
Drivkraft och intentionerna hos den 13-åriga Lain väntar på sig att förklaras, men spekulationer är vad som håller en kvar att se alla 13 avsnitten. SEL duger inte att tittas på sporadiskt utan är den typen av serie som nästan kräver sträcktittande för att inte förlora de redan luddiga trådarna.
Om du märker att du sitter och undrar när de hjärnskrynklarscenerna ska ta slut och animen göra en 180 och börja på riktigt, har du köpt en svårtuggad gris i säcken. Jag har svårt att se hur någon under 15-16 år skulle få ut något av SEL, inte enbart för att serien inte finns översatt till svenska - det här är helt humorbefriad teologifylld melankoli som inte sällan tar sig själv på lite väl stort allvar, men är - om inte annat - helt rensad från sexanspelningar - och slående nog nästan helt ifrån våld! Samhällskritiken anas under den korniga ytan och du som funderar på att köpa SEL bör vara konspirationsteoretiker snarare än något annat.
