Shugo Chara Chan är en ganska poänglös samling seriestrippar riktade till de allra yngsta av läsare. Med en tafflig översättning och alldeles för många kulturellt baserade skämt är det svårt att se poängen i att ens ge ut serien på engelska, men i grund och botten ligger sannolikt det största problemet i det faktum att det inte är Shugo Charas egna serieskapare som ligger bakom serien.
Shugo Chara Chan följer Amus älskade kompanjoner, Ran, Miki och Su, i korta seriestrippar som dokumenterar deras äventyr, både på egen hand och tillsammans med övriga figurer från huvudserien.
Kul att veta
Shugo Chara Chan! Är en spinoff till serien
Shugo Chara av Peach Pit, som går i den japanska mangaantologin Nakayoshi. Shugo Chara har bland annat inspirerat en tre säsonger lång TV-anime, videospel och en musikal.
Omdöme
Jag blev besviken på Shugo Chara Chan. Jag älskar originalserien, som är en av mina favoritserier om magiska flickor, och jag hade sett fram emot att få läsa lite om Amus kompanjoners egna äventyr, men stripparna var poänglösa och var varken roliga eller engagerande. Delvis tror jag att problemet ligger i att SCC är tydligare riktad till seriens egentliga målgrupp, lågstadieelever, än vad originalserien är. Shugo Chara har fans i alla åldrar, medan SCC i princip bygger på ren dagishumor.
Kanske är serien rolig för japanska lågstadieelever, men personligen tror jag inte att yngre läsare utanför Japan kan uppskatta serien i någon större utsträckning, då många av poängerna i skämten och situationerna hänger på att man har förkunskaper om hur det är att leva i Japan, långt utanför den inblick man kan få genom att läsa manga och titta på anime. Den taffliga översättningen gör det bara värre. Genom att översätta tillbaka till japanska i huvudet medan jag läste kunde jag se vad poängen med skämten egentligen skulle vara, men det gick sällan fram alls i den engelska versionen, som var dåligt genomarbetad och alldeles för ordagrant översatt.
Men det kanske största problemet i sammanhanget är att det inte är seriens orignalskapare, Peach Pit, som skriver serien. En gästtecknare kan lära sig efterapa serieteckningarna och det gör Mizushima, som tecknar huvuddelen av boken, ganska bra. Däremot missar hon helt känslan och tonen hos de flesta av karaktärerna som skildras. Stackars Miki (min favorit) går knappt att känna igen.
Jag älskar vanligtvis parodiseriestrippar av det slag som många mangatecknare älskar att lägga in i serierna som bonusmaterial (de i
Vampire Game är min personliga favorit), men faktum är att dessa är roliga just för att serieskaparna känner sina figurer så väl att de vet vad deras karaktärer skulle göra/säga eller ej, och kan bygga humorn på att placera figurerna i situationer som är helt vansinniga och/eller låta dem säga saker som är totalt ur karaktär. Det lyckas inte SCC med för fem öre.
Jag rekommenderar personligen att man hoppar över Shugo Chara Chan helt, om man inte är ett mycket stort fan av originalserien, som är betydligt bättre. Lägg istället pengarna på bättre serier om magiska flickor, som originalserien
Shugo Chara,
Card Captor Sakura,
Sailor Moon eller
Tokyo Mew Mew.
