av Inio Asano
Ibland dyker det upp små överraskningar som gör vardagen lite bättre. Solanin var en sådan. Jag hade varken hört eller sett något om den innan den kom in till butiken, och eftersom den verkade vara lite småmysig (och framförallt bara bestod av en fristående bok) så plockade jag raskt på mig ett exemplar. Det var ju tur att jag gjorde det, för det här är bra. Riktigt bra.
Det är en på ytan enkel berättelse om Meiko Inoue, en tjej i tjugofyraårsåldern som inte trivs på jobbet och har en pojkvän, Taneda, som arbetar deltid som illustratör. Bägge känner att de satsat fel, men vågar inte riktigt säga upp sig, släppa taget och försöka göra något annat. Meiko vet inte vad hon vill, bara att hon inte har någon lust att arbeta kvar, och Taneda vill helst av allt satsa fullt ut på sin tynande musikkarriär, men inser att chanserna att han och bandet kommer kunna försörja sig på bandet är små till obefintliga.
Känslan att inte riktigt veta vad man ska hitta på med sitt liv, att man inte passar in och att man ständigt oroar sig lite inför framtiden tror jag är något fler än jag (och uppenbarligen Inio Asano) tänker på. Det är något han fångar oerhört väl i Solanin. Det är både roligt, smart, gripande och spännande, allt med en hög igenkänningsfaktor som likt en filt virar in en och vägrar släppa taget. Det är en generation som porträtteras som jag själv tillhör, och det känns någonstans lite tryggt att veta att tankarna och problematiken för 70- och 80-talisterna är ungefär detsamma här som där, trots kulturella klyftor. Lägg till ett lugnt och stadigt berättartempo som gör att även små nyanser hinns med, samt att allt är så väldigt vältecknat och snyggt, och vi har en riktig mangapärla. Om man nödvändigtvis behöver någonting att gnälla på, vilket man ju behöver gnällspik som jag är, så kan jag tycka att Inio Asano använt lite väl mycket photoshoppade bakgrunder ibland, vilket dels bryter av en del från resten av serierutorna och dels ser lite för plottriga ut. Men som sagt, det är verkligen en petitess i sammanhanget.
Solanin liknar
Beck Mongolian Chop Squad eller
Nodame Cantabile, men vänder sig i högre grad till tjugo- och trettioåringar istället för dem i tonåren. Det är en skön blandning av vardagsdrama och musik som inte bör missas av någon som sitter och undrar över vad man ska hitta på efter gymnasiet eller om jobbet man sitter på verkligen är det man vill arbeta med resten av livet.
