18-åriga Nami är inte så bra på magi. När hon försöker laga en motorcykel som förstörts på grund av Namis egna, klantiga misstag börjar det istället växa blommor ur den. Ägaren blir störtförbannad, vilket ställer till saker och ting när det visar sig att han ska börja i Namis klass. Nami undrar varför han är så otrevlig och våldsam och kan inte låta bli att ständigt tänka på honom, fastän hon är lite rädd för honom. Samtidigt börjar det bli dags att fundera över framtiden. Har hon verkligen vad som krävs för att bli en äkta magiker?
Kul att veta:
Spellbound spinner vidare på samma tema som den första serien Someday’s Dreamer, men med en ny karaktär istället för Yume. Det finns två volymer manga samt en animeserie som omfattar 4 DVD:er i den ursprungliga serien.
Omdöme:
Spellbound är en serie vars slagkraft inte är så stor, men det lilla som fanns försvinner fullständigt i Tokyopops respektlösa behandling av den amerikanska utgåvan. Seriens styrka torde ha legat i de vackra teckningarna av Kumichi Yoshizuki, men tryck- och papperskvalitét i den amerikanska utgåvan är så pass usla att det istället får teckningarna att se trista och urtvättade ut. Det känns som om det har tagits genvägar i produktionen både här och där, med ett bedrövligt slutresultat som väl knappast lär locka några nya läsare till serien. Endast på fram- och baksidan av pocketen kan man få en skymt av hur jordnära och levande serietecknarens bilder ser ut i färg och lite bättre tryck. Tokyopop har tyvärr stämplat sin enorma och numera oerhört missledande slogan ”Leading the Manga Revolution” över bilden på baksidan och därmed förstört det enda fina i omslagets komposition.
Vad gäller handlingen så är Spellbound inte den mest engagerande romansen på marknaden. Jag har svårt att känna mig särskilt intresserad av att veta vad som kommer hända de två ungdomarna eftersom det helt saknas personkemi, eller någon faktisk personlighet över huvud taget, emellan dem. Trist att se en ganska begåvad tecknare slösa bort sin talang tillsammans med en författare som inte lyckas undvika en enda klyscha eller ens använda en endaste liten fräsch replik.
Romansen i Spellbound är i sin tur så blek och oinspirerade att den knappt är värd ansträngningen att kritisera den. Jag skulle hellre vilja ha en konstbok av Kumichi Yoshizuki, så jag med gott samvete kunde sluta läsa vidare i den här smörjan. Spellbound får en tvåa i betyg, mest för de fina bilderna, men det är inte förläggaren Tokyopops förtjänst.
Tyvärr kommer nog Someday’s Dreamers Spellbound inte att lämna något större avtryck i mangahistorien. Bishoujo (söt flicka)-genren har gjorts bättre i andra serier och systemet med att registrera och utveckla magiska förmågor i ett modernt samhälle har presenterats på ett intressantare sätt än i Spellbound.
