Det blir både docksött och förförande ångestladdat när vi följer med Chihiro. Just nu sitter hon i baksätet på bilen och surar för att hon absolut inte vill flytta till landsbygden – men familjen är är ju redan på väg. Faktum är att de är snudd på framme, bara en sista avstickare genom tunneln där borta. Tjillevippen, och familjen om tre befinner sig i andevärlden - en plats där människor inte är mer välkomna än en svininfluensa hos oss.
Återigen skiner vår favoritfarbror Hayao Miyazakis strävan efter perfektion och realism igenom i allt det magnifika, inte minst i det rent visuella. Vi kan börja där.
Till skillnad från majoriteten av kollegerskaran förlitar sig Miyazaki mestadels på den handritade konstformen. Ändock (eller trots detta) har varje Ghibli-släpp sedan
Nausicaä (1984) legat i framkanten för sin egen samtid. Spirited Away bjuder upp till ett smörgasbord av levande detaljrikedom och rörelsescheman som en skänk ifrån ovan. De fantasifulla bifigurerna är en enorm mischmasch av en brokig skara influenser - sotbollarna och den lidande Ansiktslösa kommer att få dig att le av vällust. Mycket känns bekant från tidigare Miyazaki-signerade sagoepos, men här känns det mer omsorgsfullt inramat. Jag kan bara komma på en handfull andra animeer där var scen känns så välproducerad och genomarbetad. Tur är det då att Ghibli-filmerna något motsägelsefullt USA-lanseras av Disney och med deras outömliga budget, är det amerikanska röstskådespeleriet för en gångs skull gediget.
Med detta i ryggen blir Spirited Away en 124 minuters resa tillbaka till tiden då världen fortfarande var fantastisk; trots alla drömlika bifigurer väger filmen upp med en trovärdig protagonist, barnet som är vilse och långt hemifrån. Man riktigt känner Chihiros ångest i det mardrömsnära scenariot där den näsvisa syhäxan Yubaba förvandlar mamma och pappa till glupska grisar. Miyazakis berättarteknik gör dig till ett lyhört barn första dagen i Mulleskolan.
Alltsedan
Princess Mononoke har det skapats en megahype inför vart nytt släpp från demonregissören, en press som jag undrar – om man ser till budskapen i hans filmer – Miyazaki verkligen trivs med. Hans främsta egenskap – förutom det att han visar hur sofistikerat animation kan bli utan Cartoon Network-hysteria - är att han vägrar fördumma sina filmer, trots den unga målgruppen. Filmen är, tillsammans med
Min granne Totoro, regissörens minst förutsägbara historia, något som annars är genomgående i de flesta tecknade filmer, må det vara dussinanime som
Hannah Barbara-kultur. Det är någonstans där som Spirited Away blir något som kan ses även av dem som inte hänger med i animesvängarna. Få andra japanska animationer kan (handen på hjärtat) säga detsamma.
Spirited Away är alltså mer av allt det där du gillar med guldvaskarna på Studio Ghibli. En Oscarsstatyett för Bästa tecknade film säger egentligen för lite. Det här är filmen – om någon – som låter dig leva in i ett stilla drömland.
