Ibland är det väldigt lätt att ha förutfattade meningar. Inför en Starcraft-manga är det till exempel naturligt att förutsätta att den ska vara skit. Jag menar, vi pratar om ett spel som går ut på att spränga byggnader och hacka kristaller. Knappast material nog för en hel bok. Men Starcraft: Frontline överraskar.
Boken är uppdelad i fyra fristående kapitel. Det första handlar om det stora kriget som terran, protoss och zerg utkämpar, sett ur alla tre rasernas perspektiv. Det andra är en berättelse om en smågalen Thor-pilot som ska desertera. Det tredje har en sexåring med psykiska krafter i huvudrollen och det fjärde handlar om en ung pilot som ställs mot sin forne mentor. Den sista historien är skriven av ingen mindre än Simon Furman – mest känd som den främste transformersförfattaren genom tiderna – och är inte helt överraskande full av mechas.
Å ena sidan är det en märklig upplevelse att läsa Starcraft: Frontline. Starcraft har varit det STORA realtidsstrategispelet ända sedan 1998 och under de tio åren som gått har vi hunnit få en djupt rotad bild av hur de olika trupperna ser ut och används. När zerg drar framåt med en armé av pansarklädda ultralisks i det första kapitlet tänker man till exempel automatiskt att "okej, de där killarna slår hårt men kan inte attackera lufttrupper" och när en hydralisk dödar någon med sina klor funderar man på varför den inte spottar syra som i spelet. Manusförfattarna är självklart också medvetna om hur trupperna används. När en terran-squad blir anfallen av cloakade protoss-krigare börjar de genast skrika efter en comsat station för att kunna se dem. Ibland blir det nästan lite svårt att ta berättelsen på allvar eftersom man har en så tydlig bild av att den handlar om pixelhöga, gubbar som ändå bara kostar mineraler och eventuellt lite vespene gas att producera.
Å andra sidan är berättelserna ofta mörka och, med undantag för cliffhangern i det sista kapitlet, slutar alltid i blod, död och elände. Osökt kommer man att tänka på både det mobila infanteriet från
Starship Troopers och alla stackars colonial marines som får sätta livet till i klassiska Aliens. Det är en bra sak. Dessutom introduceras både Thor- och Viking-farkosterna från det kommande Starcraft II och där handlar det ju alltså om fordon vi ännu inte har hunnit få någon spelmässig koppling till.
Frontline är inte något sätt ett mästerverk. Men att den, trots att den är baserad på Starcraft, ändå är så här bra är en nästan lika stor överraskning som när Sarah Kerrigan gick över till zergs sida för tio år sedan.
