Jag tyckte aldrig att Jerry Seinfelds tv-serie levde upp till den egenutnämnda parollen ”A show about nothing”. Faktum är att huvudpersonerna brukade hitta på en hel del i varje avnsitt, händelser som t o m brukade länkas ihop med varandra innan slutet.
Att se Strawberry Marshmallow är däremot som att falla i slow motion genom ett fluffigt rosa moln av tillvarons allra minsta bekymmer. Låter det torftigt? Nej då, denna nyproducerade animeserie räddas av att precis allt som de fyra småtjejerna som serien kretsar kring gör och säger är sötare än sockervadd på Axels tivoli.
I det första avsnittet t ex, är det kvällen före storasyster Nobues födelsedag och 12-åriga Chika och hennes vänner Miu och Matsuri bestämmer sig för att tillverka ett askfat till henne. Det drar ut på tiden, flickorna blir allt dåsigare och engagemanget mynnar istället ut i underbara små sätt att försöka hålla sig vaken på.
Handlingsförloppet är minimalt, men det krävs ändå att man är vaken nog att hänga med i de många gånger raska dialogerna. Härnäst börjar en ny elev i Matsuris klass. Ana är född och uppvuxen i Japan, men har föräldrar från England. Hon beslutar sig för att låtsas att hon inte kan japanska, problemet är bara att hennes kunskaper i ”Engrish” är allt annat än dugliga. Likväl blir hon snart en given del av kompisgänget. I en senare del är det högsommar och avsnittet fokuserar sålunda på att hitta sätt att svalka sig på.
Trots att jag fortfarande är mitt uppe i att klura ut vilken målgrupp Strawberry Marshmallow främst är tänkt för, bugar jag mig inför upphovsmakarnas ambitioner att skapa något allt annat än graciöst och storslaget. Serien gör inga som helst anspråk på att vilja förändra världen, utan vill bara ge oss sockrade dialoger bland ett par jäntor utan några större pliktkänslor i livet, företeelser som gör att många kommer att älska Strawberry Marshmallow redan då den livliga inledningslåten spelas för första gången.
Huvudpersonen Chika har egentligen den svagaste personligheten av de fyra, men du kommer snart att hitta en favorit i den ostyriga Miu, den hopplöst ängsliga Matsuri eller den identitetssökande Ana. Vissa kommer att känna sig förnärmade av anspelningar på plankbröst och Nobues ideliga favorisering av blonda Ana, men jag vet att de flesta av er förstår att detta är vardagen i tjejers liv och kommer istället att älska den synnerligen torra humor som genomsyrar vartenda andetag i serien.
Genren feel-good har inte fungerat så här bra på mig sedan jag hade min Woody Allen-period. ^_^
Serien finns även som
manga