Det känns nästan obligatoriskt att inleda en recension av en videospel-blir-film med att dödförklara genren, som alltid måste kämpa med paradoxen ”frihet under ansvar” kontra att möta fansens krav. Ni som sett lårkakor som Super Mario Bros. med Bob Hoskins som vår rödklädde rörmokare, vet vad som åsyftas.
Det är Street Fighter II – The Movie: Uncut, Uncensored, Unleashed som snurrat i min dvd-spelare och denna långfilm, som i releasens kölvatten blev grunden till Capcoms uppföljande
Alpha-serie, är precis lika smakfattig som man kan förvänta sig av våldsam dussinanimé från tidigt 90-tal; Blodet flyter fritt och på de testosteronpumpade männen, som ger intryck av att vara tre meter långa, sväller muskelbulorna Belgian blue-style under de slitna karatepaltorna – och på kvinnsen gör bysten likaså.
Den kitschiga låten under förtexterna, följd av en kung fu-strid i ett stormande nattåskväder, vill skrika tuff attityd, varpå vi blir serverade en axelryckande historia kring trästockarna Ryu och Ken; om en uppväxttid med gemensam tränare, om en oundviklig separation och därpå ett liv på skilda stigar – Ryu som kringvandrande rônin i Östasien och Ken som hamnar i en rik amerikansk familj. Ken kidnappas sedermera av slutbossen M Bison vars mål är att hjärntvätta gatufighters och göra dem till del av sin terrororganisation.
Medverkar i grötsoppan gör de andra spelbara karaktärerna från det första arkadspelet, i mer eller mindre angelägna roller: stridspitten Guile är en av nyckelfigurerna medan sumo-Honda för nöja sig med att blygsamt agera komisk avspänning.
Då det begav sig släpptes filmen i två upplagor, vilka nyligen samlades i samma utgåva, tillgängliga i sin oklippta helhet, där den amerikanska versionen – till skillnad från den japanska – innehåller ett rockvänligt soundtrack med bl a Silverchair, Korn och KMFDM, men likväl med en dubbning på sandlådenivå – även där till skillnad från den japanska varianten.
På pappret är Street Fighter II – The Movie inget söndagsprojekt. Bakom verket står t ex flera animation directors samt en separat action- och character director. Visst får vi se Ryu gira iväg sitt blixtrande signatur-move Hadouken, och det är sannerligen inte var dag man får se Chun Li i duschen, men animationen är inte mer genomarbetad än att vissa karaktärer tenderar att bli oförklarligt skelögda i flertalet scener. Regissören Gisaburo Sugis novellförfattarbakgrund blir hopplöst bortspolad då dilemmat ligger i att harkla fram en ursäkt för alla våra Street Fighter-favoriter att gå bärsärkargång på varandra. Idéerna verkar hopplöst självdö då spelfigurerna i begynnelsen skapades just för att vara avvikande varandra, för att på så sätt kunna tilltala olika spelarsmaker. Med frånvarande av bakgrundhistorier kan man acceptera en sovjetisk wrestlingstjärna och en indisk fakir i samma fightinglir, medan det i filmsammanhang lätt blir krystat – något som även Jean-Claude Van Damme bekräftade i spelfilmen från samma år.
