Suzuka ramlade helt oväntat in i mitt hjärta och etsade sig fast där för gott. I vanliga fall följer jag hellre action-baserade historier ty även om de likt de mer vardagsbetonade tv-serierna tenderar att gå efter en tydlig mall så är det alltid fart och fläkt. Men med Suzuka är precis tvärt om. Ibland står allting helt stilla. Det är utdraget och pinsamt tyst och när det blir ett stildrag som här är det helt fantastiskt. Hjärnan tänker fem gånger snabbare än vad öronen hör eller vad ögonen snappar upp och Suzuka låter dig tänka. Du kommer att våndas och det är bra.
De klassiska karaktärerna introduceras snabbt. Den oansvarige och lättsamma huvudpersonen, den ouppnåeliga flickan som tv-serien kretsar kring och tjejer runt omkring som gör sitt bästa för att lägga sig i. Yamato Akitsuki vill ha miljöombyte och börjar på ett friidrottsgymnasium inne i Tokyo. Vad som är viktigare än skolan är dock att försöka förstå hur kvinnorna i omgivningen fungerar. En smått omöjlig uppgift för Akitsuki och Asahina Suzuka är den knepigaste nöten att knäcka av dem alla.
Tv-serien börjar lite trevande och avslöjar inte hur mycket den kommer att utvecklas i fortsättningen. Animeringen är ganska märklig ibland och vissa inslag känns lite kliché. Det som gör att man fastnar för den är att Suzuka på ett väldigt fint sätt visar på vardagsromantik och dramatik. Det är inte bara överdrivna avsnitt som får utrymme och jag skulle vilja påstå att anime-adaptionen är mer down-to-earth än mangan.
Det läggs mycket krut på hur Akitsuki resonerar och hur små saker påverkar relationer. Det är nästan så jag sitter med fjärilar i magen själv. Det är inte ofta jag riktigt känner
med karaktärer, snarare än
åt dem och därför känns det så skönt när en anime vågar släppa in tittarna i figurernas privatliv utan att skämta bort allt. Det kanske låter som Suzuka är otroligt djup nu, vilket är i överkant. Snarare har den de kvalitéer som får vissa tv-serier att gå år efter år runt femsnåret på TV4. En bra blandning av de grundläggande drifterna och rakt igenom underhållande. För att göra en vild jämförelse är det nästan som en version av
Azumanga Daiho utan allt det skruvade, men med slice-of-life delen där vi får följa personer dag för dag och deras rutiner.
Animen håller som sagt inte samma tempo som mangan vilket ger den sin speciella charm. Musiken är överlag ganska sparsam, men sköter sin del i att sätta den ofta lågmälda stämmningen. 26 avsnitt kan låta mycket, men ge tv-serien en chans så tror jag att även du kan avvara ett litet utrymme för Suzuka.
